T'Challa återvänder hem efter händelserna i Civil War och tar sin plats som kung över den teknologiskt avancerade nationen Wakanda. Men T'Challa upptäcker snart att hans tron hotas både av fraktioner inom hans rike och även utifrån. Han måste nu använda Black Panther-kraften för att ena Wakanda innan landet dras in ett nytt världskrig.
Black Panther har fått stort utrymme i medier de snaste veckorna. Dels på grund av att det är en av de bästa filmerna som Marvel producerat, dels på grund av att det är en film med nästan enbart svarta skådespelare. Tidigare har svarta haft enstaka viktigare roller i superhjältefilmer men nu tar de för första gången upp både rollerna som hjältar, skurkar och bikaraktärer.
Det är uppenbart att det har saknats filmer med fler svarta karaktärer och förhoppningsvis kommer hollywood att bättra sig nu då Black Panther blivit en sådan stor succe. Filmen verkar bli den fjärde mest inkomstbringande filmen någonsin, efter The Force Awakens, Jurassic World och The Avengers.
Men när jag lyssnat av hypen kring filmen har det ibland varit svårt att se vad av filmens succe som beror på dess normbrytande ensamble och vad beror på att det faktiskt är en bra film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Jag har därför valt att dela in den här recensionen i två delar. En inledande del som analyserar filmens värld, karaktärer och handling, likt hur jag gjort i mina andra recensioner, och sedan en andra del där jag berör hypen kring filmens svarta ensamble och politiska budskap.
(Spoilervarning)
Recensionen
Filmen är den första "svarta superhjältefilmen" och den tar uppgiften på stort allvar, inte minst i världsbygget. Ryan Coogler har skapat en afrofuturistisk nation som lurat världen att tro att den endast bebos av bönder och getter. Egentligen döljer sig dock världens mest teknologiskt avancerade nation. Ett land som byggts upp på den oförstörbara metallen Vibranium som inte finns någon annanstans i världen. I filmens inledning flyger T'Challa in i Wakanda och man får som tittare en känsla av den kulturella mixen. Vilda djur springer på savannen, djungler breder ut sig och Wakanda står i mitten av all denna skönhet likt ett modernt Atlantis. Noggranheten i detaljerna blir ännu mer uppenbara när man får dyka in på gatorna i Wakanda där massor av afrikanska subkulturer möts och gör staden till en levande oas av människor. Black Panther är utan tvekan den vackraste av Marvels alla filmer. Den enda filmen jag kan likna världsbygget med är Avatar och dess Pandora.
Vi får även se några scener där T'Challa och Killmongerer dricker nektaren av en mystisk lila blomma och genomgår en helig ritual. De transporteras då in i andevärlden. En purpurdröm där de tidigare kungarna av Wakanda lever vidare och kan vägleda nya kungar framåt med sin visdom. På denna plats får T'Challa rådet att han borde omringa sig själv med dem han litar på. Som svar på sin faders råd omger sig T'Challa nästan uteslutande med kvinnor. Hans uppfinningsrika syster, hans rebelliska ex-flickvän, hans visa moder och hans trogna livgarde som helt består av kvinnor. Filmen skrattar därför åt bechdeltestet.
Huvudkaraktären T'Challa spelas av Chadwick Boseman. Det är omöjligt att inte genast älska hans charmerande stil. Tyvärr lider dock karaktären T'Challa av liknande problem som Captain America har. Han är för snäll och konfliktfri för att behålla mitt intresse. Det är av den här anledningen som till exempel Tony Starks ego, Peter Parkers ungdomliga osäkerhet och Stephens Stranges ironiska humor gör dem till intressantare karaktärer att följa.
Jag vet att många gillat och tyckt att Killmongerer är en av marvels bästa skurkar, men det håller jag inte med om. Michael B. Jordan gör en bra skådespelarinsats som Killmongerer men likt många andra marvelskurkar har karaktären inte en tillräckligt intressant eller originell bakgrundshistoria för att ge filmen det emotiella djup som behövs för att de sista 30 actionfyllda minuterna ska vara underhållande. Killmonger växte upp i ett tufft område där hans folk ständigt förtrycktes, hans föräldrar dog när han var liten, han gick med i militären och där lärde han sig döda och störta regeringar och nu vill han använda dessa färdigheter för att skapa en ny världsordning där hans folk styr. Karaktären är långt ifrån lika platt som till exempel Ronan eller Ultron men har inte något särskilt som gör att han sticker ut, som till exempel Lokes charm eller Vultures råhet.
Black Panther följer ett typiskt treaktsformat. I inledningen presenteras Wakanda, dess historia och politiska system, samt de viktigaste individerna i riket. Den här delen av filmen är briljant skriven, explosivt vacker, nytänkande och har utmärkt detaljrikedom. Det första jag kände i biosalongen när Black Panther började var hur uppfriskande det var att se en film där vita inte innehar alla roller. Det gör att filmens inledning hela tiden har en fräsch känsla trots att många av scenerna är kopior av andra filmer.
I den andra akten presenteras Klaue som dödat T'Challas fader i Civil War. Han har dykt upp igen och T'Challa ser nu sin chans att skapa rättvisa för sin döda fader. Även denna del av filmen är intressant skriven då den döljer den egentliga skurken Killmongerer rätt väl. I slutet av akt två har Killmongerer dödat både Klaue och T'Challa. Den senare i en ärlig rituell strid genom att kasta honom över ett vattenfall och därmed har han nu blivit den nya kungen av Wakanda.
Tyvärr gör den tredje akten att filmen inte får 5 av 5 i betyg då den förlitar sig allt för mycket på superhjältegenrens troper. Förutsägbarheten blir tröttsamt tydligt när det visar sig att T'Challa givitvis inte dött av fallet utan att han har räddats av en fiskare. Han enar sina vänner och sedan följer en lång strid mellan dem och Killmongerers undersåtar. T'Challa vinner och återtar sin tron.
Betyg 4 av 5.
Hypen
Förutom att Black Panther är fylld av svarta och kvinnliga skådespelare tar den även upp ämnet etnicitet på ett smart sätt då den inte uttryckligen använder begreppen svarta och vita. Jag gillar överlag att Marvel vågar ta ut svängarna på det här sättet och bara inte pumpa ut ännu en actionfylld superhjältefilm, men jag vill ändå anmärka på en del saker.
Det är rätt uppenbart att T'Challa är Marvels motsvarighet till Martin Luther King. Han vill inte ta makten med våld utan vill förena olika grupper genom samarbete. Hans nemesis Killmonger går att likna med Malcolm X. Han har lidit i det segregerade USA och anser att alla hans problem kan härledas till "de som förtryckt honom", notera att de inte använder begreppet vita. Han vill därför ta över makten i Wakanda så att han kan ge vapen till sitt folk. Han är övertygad om att så fort hans folk, runt om i hela världen, har beväpnats av Wakandas teknologi kommer de kasta av sig deras förtryckare och skapa en ny världsordning.
Det förklaras att Wakanda är ett paradis på alla tänkbara sätt eftersom det är ett land som inte drabbats av kolonisatörers ondskefulla viljor och de har inte heller förstörts av den snedvridna handeln som alla afrikanska nationer utsätts för när de möter omvärlden. Underförstått är att allt ont som drabbat svarta, både i Afrika men också i getton runt om på jorden, direkt kan kopplas till vitas historiska övergrepp och även till de pågående övergreppen som sker idag.
Jag försöker inte säga att västvärldens imperialistiska förflutna inte ägt rum. Kolonialiseringen och slaveriet var självklart fruktansvärt. Men jag önskar att filmen hade nyanserat Wakanda och Killmongers svartvita världsbild mer än vad den gör. Detta hade de enkelt kunna göra genom att ge T'Challas perspektiv om samarbete större utrymme i dialoger och i världsbygget, nu blir det istället Killmongers världsbild som sätter tonen för den politiska diskussionen i filmen.
Det undgår mig inte heller att detta är exakt hur Hollywood behandlat afroamerikaner genom filmhistorien. Men det gör inte problematiken mindre aktuell, särskilt inte i dessa tider då flera grupper runt om i Europa och Amerika menar att vita förtrycks, vilket jag inte håller med om. Men när dessa åsikter är vanligt förekommande kan det vara bra att förtydliga och lyfta fram det enande snarare än det separerande budskapet.
Vill du jämföra denna med mina andra marvelrecensioner?
Spiderman: Homecoming
Guardians of The Galaxy 2
Doctor Strange
The Punisher
Efter Guardians of the Galaxy är Doctor Strange nog den film som överraskat mig mest. Jag hade svårt att se hur de skulle kunna göra en film med så mycket magi och få det att passa in i Marvels universum utan att det skulle kännas påklistrat. Men de lyckades med det tack vare Benedict Cumberbatch. Jag fullkomligen älskade både karaktären Dr Strange och skådespeleriet. Handlingen är dock rätt standard vilket gör att den inte hamnar högre upp på listan.
