JL Fantasy

Efter den kontroversiella The Last Jedi som kommer diskuteras till tidens ände, kan vi alla dra en kollektiv lättnadens suck: Solo: A Star Wars Story är trevlig, överlag defensiv och safe, det är definitivt en Star Wars-film och kontroverserna – för nog blir det några alltid – kommer vara hanterbara. Filmen är inget mästerverk, av den enkla anledningen att den inte ens siktar på det. Här har vi ett härligt äventyr med minnesvärda bitar men som överlag inte kommer ta någon större plats i historieböckerna. Samtidigt misstänker jag att just dess bekanta och trygga utformning kommer göra att den breda publiken tar emot den med öppna armar.

Storyn om Han Solo börjar långt från striden mellan Jedi och Sith, Rebeller och Imperium, på planeten Corellias smutsiga gator fyllda av laglöst avskum. Precis en sån plats man kan tänka sig att Han Solo härstammar från, alltså. Men han vill bli pilot, drömmer om stjärnorna och någonstans känner jag ekot av en ung Luke Skywalker. Men innan Star Wars-sagan ska föra de två karaktärerna samman i episod 4 ska Han, i Alden Ehrenreichs tolkning, hinna bli till Harrison Fords cyniska och bittra men innerst inne godhjärtade figur. Den transformationen påbörjas i den här filmen.

Äventyret som börjar när Han väl lämnar Corellia bygger på förväntade pusselbitar. Han träffar andra tjuvar av mer rutinerad karaktär än han själv, det planeras tillslag men motgångar uppstår och den ena planen mer improviserad och spektakulär än den andra hamnar på agendan. Vissa manusval är förutsägbara – vi får se hur Han träffade Chewie och Lando, vi får se hur han fick Millennium Falcon – och det kan man såklart kritisera, men samtidigt: hur gör du en Han Solo-film utan att täcka de punkterna? Det hade heller aldrig fått passera. Manusförfattarna Lawrence och sonen Jonathan Kasdan insåg antagligen att de behövde hålla en trygg balans mellan förväntat och lite oväntat, en balans jag tycker att de lyckas med även om det kan upplevas lite riskminimerande.

Om det är något jag uppskattar, är det att få se en film i det sprudlande Star Wars-universumet som inte beter sig som ett parti rymdbingo där fans ska bocka av referenser till episodfilmerna. Jag gillade Rogue One, men som ett komplement till huvudsagan, en episod 3.5. Till skillnad från den är Solo faktiskt fristående, berättelsen är komplett och refererandet till episodfilmerna bara glasyr på kakan. Vi hör inte ett enda May the Force Be With You, exempelvis. Kameran riktas mer mot det så kallade vanliga folket på gatan och mindre mot rymden, mot personliga frågor istället för mot den episka striden mellan gott och ont. I takt med att filmer märkta “A Star Wars Story” fortsätter rulla ut är det mer av det perspektivet jag vill ha. Inte rymdbingot.

Hur går det då, med Alden Ehrenreich som Han Solo? Bara fint, han har inte förstört Star Wars och låt ingen arg youtubare intyga dig om något annat. Det är en yngre Han Solo som gestaltas vilket ger Ehrenreich utrymme att porträttera en Han innan cynismen, samtidigt som grunden till den Han som med himlande ögon tillrättavisar en naiv Luke med ett “Look kid, …”. Här är det Han som är the kid. Så det funkar fint, men manusmässigt hade jag ändå förväntat mig lite mer för Ehrenreich att jobba med. Bland karaktärerna i filmen är det egentligen inte Han själv som skiner, trots att hans efternamn står på affischen.

Sett ur det perspektivet kanske filmen istället borde hetat Han, Chewie and Lando. För det är i den trions samspel som filmen lyfter. Donald Glovers Lando har tagit upp det mesta av försnacket och med all rätt om du frågar mig. Flärden, charmen, karisman, affärsmannen, spelaren. Allt kommer fram. Så snart han syns på skärmen äger Lando den.

Chewbacca, ja han är Chewbacca enligt hela wookiens register. Han reduceras alltså inte till grymtande och comic relief, ett snedsteg jag lite tycker att Last Jedi tog (då är jag ändå i positiva lägret på den filmen), utan här får vi också hjärta och lite mer förståelse för vad Chewie varit med om. Kemin mellan Han, Chewie och Lando misstänker jag kommer värma så många hjärtan att Disney kan överväga en Solo: Another Star Wars Story med samma rollbesättning.

Vid sidan om dessa tre är karaktärsgalleriet som bäst halvlyckat. Woody Harrelsson är ju grym men hans karaktär Beckett fungerar inte riktigt, han utvecklas inte riktigt trots att händelser i filmen bäddar för det och relationen till Han sitter inte riktigt. Fler sidokaraktärer dyker också upp och känns underutnyttjade. Rester från tidigare manusversioner som hänger kvar i limbo, kanske? Min spontana önskan hade varit lite färre karaktärer men att gå djupare i de som fungerar; exempelvis är Emilia Clarkes Qi’ra lovande men där finns trådar som filmen hade behövt nysta i mer för att utveckla henne.

Mest underutnyttjad är nog antagonisten Dryden Vos (Paul Bettany). Här har vi ett typexempel på när skurken får på tok för lite skärmtid för att bli intressant, hur skådisen än levererar. För att kompensera ger Dryden ärr i ansiktet och självlysande (till synes sjukt opraktiska) knivar till vapen, som för att säga “titta vilken excentrisk och minnesvärd skurk!”. Platt fall.

Filmen kategoriseras bäst som en äventyrsfilm med lite vibbar av gangster- och westernrullar, vilket gör det här med karaktärerna ganska viktigt för de får mer utrymme än i en vanlig actionrulle. På actionsidan får vi egentligen bara 4–5 actionsekvenser där två av dem står ut som direkt imponerande, resten är vardagsmat.

På det stora hela räcker allt för att jag ska vara nöjd. Men nog är känslan i magen lite underlig när jag som fan av sagan sett en Star Wars-film som inte är en storslagen, snudd på livsomvälvande upplevelse utan “bara” ett äventyr som mest eftersträvar att underhålla för stunden. Här finns dock mycket lovande sett till riktningen för Star Wars Story-filmerna. Med lite skarpare manus och lite mer vågade val tror jag att framtida sidofilmer kan kan bli riktigt intressanta.

Betyg: 3 av 5

NÅGRA SPOILERTANKAR:

L3. Jag var först skeptisk till att dra in ytterligare en droid men att göra en “social justice warrior” var ett drag som funkade för mig. Där fick vi in ytterligare en aspekt av Star Wars-universumet; klart robotar ska ha rättigheter! På grund av ämnet kommer det dock att bli debatt och det är lite unket att filmen tar in en sån karaktär men sen inte klarar Bechdel-testet utan istället antyder någon sorts mystisk halvromantisk relation mellan Lando och L3. Scenen där L3 pratar med Qi’ra om de vibbar hon får från Lando var bland de roligare, men som sagt på bekostnad av en unken underton.

I shall call you Solo. Namnet ja. Det här lär diskuteras; jag gillade det. Det blir så mycket mer intressant att en administratör trogen Imperiet gett honom hans efternamn, än om han själv tagit det. Kryddat med det faktum att han faktiskt sen visat sig tjäna tre-fyra år i Imperiet, så blir Han ännu mer en karaktär i gråzonen. Han är god innerst inne, som Qi’ra påpekar, men har verkligen stått på alla sidor. För mig känns det perfekt för karaktären som vi senare ser tveka till att ge sig i lag med gamla Jedi-riddare, rebeller och prinsessor.

The lucky dice...klipptes in ungefär 14 gånger för mycket. Jag trodde åtminstone han skulle spela till sig The Falcon med dem men icket. Det var allt jag hade på den punkten, tack.

The Kessel Run. Äntligen får vi se den. George Lucas decennier gamla miss att parsek mäter distans och inte tid banar 2018 väg för en riktigt mäktig sekvens. Visuellt intressant, intensiv, klaustrofobiskt tryckande. Häftig ljudmatta. Det enda de hade kunnat bespara mig: rymdtentakelmonstret. Där blev det så mycket Episod 1 och den där åkturen de gör genom Naboos djupa vatten att jag tänkte “härnäst kommer väl Darth Maul…”

Darth Maul: Okej så tänkte jag inte men alltså: vad i hela friden. Jag är sjukt kluven inför fan-service av det här slaget. På ett sätt kul (särskilt inflikningen av feta episod 1-styket Duel of the Fates) och ingen större skada skedd för en så liten grej, men som sagt: när Star Wars-sidofilmerna börjar packasfullaav sånt här får de inte chansen att stå på egna ben. Vi tränas till och sitta och vänta på nästa referens och så fort en karaktär hotar med “du vet vem jag tjänar och han kommer inte bli nöjd” ska vi inte tränas till att ALLTID förvänta oss att en klassisk karaktär dyker upp. Då krymper Disney universumet istället för att expandera det.

Han shot first. Kanske mitt favoritmoment i filmen. När Han till sist gör “det rätta” och skjuter Beckett först blir det ett typexempel på hur filmen bygger karaktären Han Solo utan att skriva oss på näsan. Det är också en referens som fungerar även för icke-nördiga; det symboliserar snyggt Solos utveckling i filmen att han faktiskt vågar dra. Jag väntade mig att Han skulle luta sig över Beckett och säga “Luckily I shot first” eller nåt men här håller filmen tillbaka och låter oss sluta cirkeln själva. En detalj, såklart, men symbolisk för fler val i filmen som jag gillar. När Qi’Ra sticker iväg i slutet står Han med en komplex uppsyn och blickar efter henne. Där hade de också kunnat ge honom en replik som “Never trust a woman” eller nåt men återigen så får vi själva fundera över kopplingarna till framtida Han Solo.

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Rogue One

The Force Awakens

Spoilerfri recension.

Annihilation är en filmatisering av Jeff VanderMeers roman med samma namn, den går att se på Netflix sedan i mars. De trailers som släpptes antydde att filmen skulle bestå av en stor mängd skräck. Men efter att ha sett filmen var jag överraskad, även om filmen innehåller en del skrämmande scener är den överhängande känslan mer lik en av fjolårets bästa filmer, Arrival. Den präglas av en mörk atmosfär, filosofisk underton och en känsla av upptäckande. 

Filmen börjar med att man får se hur Lena (Natalie Portman) intervjuas av forskare iklädda dekontamineringsdräkter. Underförstått är att detta tar plats efter att Lena tagit sig ut ur Skimret. Handlingar hoppar sedan mellan tre olika tidsperspektiv. Dels berättar Lena för forskarna vad hon sett där inne, dels får vi se de händelserna hon berättar om och dels en del tillbakablickar kring Lenas liv med sin pojkvän Kane. Han är en militär som var en av de första som reste in i Skimret för att undersöka det. Lena som är biolog beslutar sig för att ta reda på vad som hände med hennes pojkvän och med henne följer fyra andra forskare: en psykolog, en sjukvårdare, en antropolog och en fysiker. Tillsammans ska de lyckas där militärerna innan dem, där ibland Kane, misslyckats.

Överlag är skådespeleriet bra, men det är egentligen bara Portman som får någon ordentlig bakgrundshistoria. Mot filmens andra halva, då dess enstaka skräckscener dyker upp, kände jag inte någon större oro. Dels för att vi redan sett att Portman tagit sig ut men också på grund av att de karaktärer som dör har man inte fått någon större känslomässig koppling till. 

Jag gillade mycket hur världen inuti bubblan porträtterades och variationen av landskap och scener gjorde mycket för att hålla mitt intresse genom hela filmen. Detta inte bara på ett visuellt sätt utan också på ett filosofiskt plan. När hemligheterna med skimret börjar nystas upp får man fundera kring flera filosofiska frågor. Så pass mycket funderingar att jag var tvungen att se om filmen en gång till. Samtidigt som jag gillade alla filosofiska delar så blev det nästan för mycket mot slutet. Speciellt när det gick upp för mig att de tre separata tidslinjerna har fler ledtrådar i sig än vad man först tänkt på. Det var inte förrän andra gången jag såg filmen som jag ens upptäckte flera av dem. När filmen var över hade jag svårt att sätta ord på exakt vad jag kände eftersom slutet var så tvetydigt och oavslutat. Jag hade önskat få veta mer om vad vi faktiskt såg där inne. För tillfället verkar det inte heller som att en uppföljare är på väg. 

Betyg 4 av 5

Vill du läsa fler sci-fi recensioner?

Altered Carbon

Bladerunner 2049

The Arrival

Spoilervarning – Om du läser den här recensionen för att ta reda på om det är värt att gå och se filmen eller inte tycker jag att du ska sluta läsa nu och gå och se den.

Avengers 3: Infinity War regisseras av Anthony och Joe Russo och är den nittonde filmen i Marvels filmuniversum (MCU). Mina förväntningar på filmen var skyhöga men efter det första besöket hade jag svårt att formulera exakt vad jag tyckte och tänkte eftersom det händer så mycket i filmen. Den innehåller trots allt 28 olika hjältar, ett bagage på 10 år, tillbakablickar, flera olika handlingstrådar och en mörkare ton än någon tidigare Marvelfilm. För att kunna skriva en rättvis recension gick jag och såg filmen en gång till och kunde då njuta mer utan att påverkas av alla mina förväntningar.

Infinity Wars handling kretsar kring titanen Thanos, vars hemplanet har förstörts av överkonsumtion. Han försökte lönlöst övertala hans medmänniskor att de borde halvera befolkningen så att de överlevande kunde leva utan hunger. De lyssnade inte på honom, planeten förstördes och befolkningen dog ut. För att se till att samma sak inte drabbar fler planeter reser han runt i galaxen och halverar befolkningen på varje planet han möter. Nu vill han få tag på Oändlighetsstenarna; med dem kan han halvera hela universums befolkning genom att knäppa sina fingrar. Smärfritt, barmhärtigt, slumpmässigt och rättvist. Universum skulle lämnas i perfekt balans, precis som allting borde vara. Thanos är den av alla karaktärer i filmen som får mest skärmtid och han är utan tvekan den mest skrämmande och trovärdiga av alla skurkar inom MCU. Thanos gör hela filmen med sina nihilistiska tankar.

Utöver Thanos är också tempot i filmen väl avvägt. Trots att detta är den längsta Marvelfilmen hittills känns den inte som det. En av mina vänner tyckte att den kändes hoppig eftersom den ändrar perspektiv mellan de 30 karaktärerna gång på gång, men detta var inte något som jag störde mig på. Jag var tvärtom imponerad hur Russo-bröderna fick det att kännas som att jag fick se lagom mycket av alla och extra mycket av Thanos. En annan kritik som jag hört är att filmen inte går att se om man inte har sett de andra filmerna för att det är så mycket som man inte förstår. Här tänker jag tvärtom: jag är otroligt tacksam att de vågar lita på att fansen redan har sett de andra filmerna. Tänk om de hade behövt repetera vilka alla är och vad deras livsmål är. En sådan film hade varit fruktansvärd. I stället hoppar den rakt in i handlingen och lämnar en med munnen hängandes redan efter de fem första minuterna.

Filmen är dock inte felfri. Det finns en del scener och dialoger som känns stela och påtvingade. De två sakerna som jag personligen störde mig mest på var hela sekvensen på Nidavellir med Eitri som ska smida Thors nya yxa, men även hur enkelt det i slutändan var att besegra The Black Order. Efter mitt första besök hade jag svårt att släppa de här delarna men när jag sett filmen en gång till och reflekterat lite mer kring vad Marvel lyckats göra, inte bara med den här filmen och dess 30 superhjältar, utan med alla dessa 10 år och hela den här sammanhängande berättelsen. Med det i åtanke känns detaljerna kring Nidavellir och The Black Order inte särskilt viktiga. 

Infinity War lägger upp handlingen perfekt för Avengers 4. Färre karaktärer, en imponerande skurk och tillbaka till fokus på de gamla avengerskaraktärerna: Thor, Captain America, Iron Man, Hawkeye och Black Widow. Infinity War har gett mig förnyad energi inför alla kommande superhjältefilmer. 

Betyg 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Black Panther 

Spiderman: Homecoming

Doctor Strange 

Ready Player One är en prisvinnande sci-fi-roman från 2011 av Ernest Cline. Nu har boken gjorts till film och det är ingen mindre än Steven Spielberg som håller i tyglarna.

Filmen har ett intressant koncept med en dystopiska framtidsversion som balanseras upp med en effektfylld VR-värld som kallas Oasis. Under den första halvan av filmen, när man får lära känna karaktärerna och de båda världarna som de lever i, räckte konceptet för att hålla mitt intresse. Men när inledningen är över och handlingen ska bära filmen vidare håller den inte samma kvalité. 

Det största problemet jag hade med filmen var huvudkaraktärerna. De anser sig vara dem som kan mest om tv-spel och om Oasis skapare, Halliday, som numera dyrkas som en gud. Gång på gång i filmen demonstrerar karaktärerna hur mycket det kan om popkulturella referenser från Hallidays dagar. Genom att namedroppa dussentals spel och filmreferenser som de ironiskt nog troligtvis aldrig spelat själva, utan endast lärt sig om genom att studera wikipediartiklar. Det ondskefulla företaget IOI och dess skapare, Sorrento, målas upp till att endast vara ett vinstdrivet, själslöst företag som vill ha kontroll över Oasis för att kunna tjäna ännu mer pengar.

Jag hade hoppats på att få ta del mer av de konflikter som kan uppstå när människor lever för mycket inuti spelvärldar. Dessa typer av problem ser man nästan ingenting av i filmen, snarare tvärtom. När Wades genomgår en personlig kris i den verkliga världen verkar han knappt bry sig utan kastar sig åter igen in i den virtuella verkligheten utan en tanke på att hela hans liv har förändrats. Men det är inte bara Wade som inte bryr sig om den verkliga världen. Inte någon av bikaraktärerna försöker åstadkomma något i verkliga världen utan alla är helt besatta av Oasis. Detta gör att världsbygget som jag på förhand trodde skulle vara filmens starka också blir platt. 

Visst skrattar jag lite åt en del av de hundratals spelreferenser som kastas åt tittarens håll, som när Wade helt plötsligt gör en Hadoken mitt i slutstriden. Men istället för att låta referenserna sjunka in och vara en aktiv del av berättelsen blir flodvågen av populturella referenser bara en gimick utan större mening. Jag störde mig på att Spielberg inte verkar ha någon förståelse för vad det kan innebära att vara en spelnörd. Nördarna i filmen porträtteras som svaga, töntiga, kan inte få några tjejer, helt världsfrånvända och det är endast de som kan varje detalj om alla spel som någonsin har gjorts som är en "riktig nörd". 

Betyg: 2 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

Star Wars: The Last Jedi

Ghost in The Shell (2017)