JL Fantasy

10 saker att se fram emot inför Avengers: End Game0

13 april 2019

Om en vecka avslutas den 20 år långa filmresan som Marvel har tagit oss med på. Biljetterna är införskaffade och jag har börjat svälta mig själv för att kunna äta extra mycket popcorn. Peppen kan inte vara större. Dags att bli hänförd eller besviken igen. Här listar jag 10 saker att se fram emot med Avengers: End Game.

Avengers End Game

10. Hälften av alla levande varelser är döda

Hur hanterar mänskligheten den katastrofala förändringen som Infinity War lämnade oss med? Möjligheterna i världsbygget är enorma. Jag hoppas att filmen tar sig tiden att utforska detta och att vi får se hur världen försöker reparera, sörja och gå vidare. Detta är en chans att visa något annorlunda som kan stanna kvar hos tittarna lång tid framöver, om det hanteras på ett smakfullt sätt. 

9. Captain Marvel

Direktören för Marvel Studios, Kevin Feige, har tidigare sagt att Captain Marvel är den starkaste av alla Marvels superhjältar. Kommer vi att få se vidden av hennes krafter i End Game? Vilken roll kommer hon att ha? Jag hoppas inte att hon blir en av nyckelkaraktärerna för att besegra Thanos. Hon är för ny för att få en så framträdande roll. Jag tror inte heller att Marvel skulle göra det misstaget. Min gissning är i stället att hon kommer att få ett viktigt sidouppdrag där hon får möjlighet att briljera med sina krafter och därmed bygga upp för framtida Captain Marvel-filmer. Alternativt att hon dödas tidigt in i filmen och sedan återuppväcks med alla andra i slutet.

8. Nebulas roll

Nebula har inte haft en enkel resa genom filmerna. Arg, bitter och ständigt misslyckad. Thanos dödade hennes syster Gomorra och har torterat henne genom hela livet – hela hennes karaktär är uppbyggt på hatet mot Thanos. Min gissning är därför att hon kommer vara den som slutligen sätter dolken i Thanos hjärta. Se fram emot att äntligen få se en sida av Nebula som faktiskt går att gilla.

7. Dr. Strange visste vad som skulle hända

The Sorcerer Supreme såg i den förra filmen in i framtiden och förutspådde vad som skulle hända. Av miljontals alternativa framtider var det bara i en av dem som hjältarna lyckades besegra Thanos. Jag förväntar mig ett bitterljuvt slut och oväntade twister. Allt annat vore en besvikelse. Allt är upplagt för att samtliga karaktärer ska visa sin yttersta potential. Hulken, Thor, Captain America och Iron Man – jag tror att i denna version som Dr. Strange såg kommer alla kärnhjältarna att visa en ny sida av sig själva. 

6. Tidsresande

Vad var det egentligen som Dr. Strange såg? Min gissning är att tidsresande kommer att vara en del av lösningen. Vi har redan sett deras nya dräkter, som liknar de som Hank Pym använde i Antman & The Wasp för att resa in i The Quantum Realm. I den filmen fick man även se en snabb glimt av en stad inuti en av Quantum Realms dimensioner. Varför ha med detta om det inte ska utforskas? Den sista kommentaren som droppades i Antman & The Wasp var att om man reste in i Quantum Realm och fastnade där så skulle man kunna fastna i en tidsvortex. Kan hjältarna träffa tidigare versioner av sig själva? Risken är stor med handlingar som berör tidsresande men belöningen kan även bli stor om det görs på ett snyggt sätt.

5. Den nya eran startar

Att hjältarna lyckas besegra Thanos och återställa universum är givet. Men hur? Och vad kommer det att kosta dem? Vilka karaktärer kommer att fortsätta in i den nya eran och vilka kommer att försvinna? Eftersom flera filmer redan är gjorda och ingen av dem är Hulken, Thor, Iron Man eller Captain America känns det som att dessa karaktärer kommer ta ett steg åt sidan och göra plats för nya hjältar. Men kommer alla att dö?

4. Captain Americas roll

För mig känns det givet att åtminstone Captain America kommer att dö. I serien har flera olika karaktärer axlat manteln som Captain America. Han är deras Gandalf. Ledstjärnan som ger alla hopp. Vad skulle skapa en mer dramatisk effekt, än hans död? Förvänta er någon slags mentorsscen där Cap offrar sig själv för att rädda alla andra. Fly, you fools. 

3.  Den förstörda handsken

Något som jag ser fram emot extra mycket är att få en förklaring till vad det var som hände med handsken i slutet av Infinity War. Det såg ut som att den förstördes, men Thanos kunde ändå använda den för att skapa en portal till en annan värld. Min gissning är att handsken är begränsad på något sätt och detta kommer att spela en stor roll för handlingen. Kanske blir detta en twist, när hjältarna inser att deras plan att stjäla handsken och återställa allt inte går. Kanske kommer hjältarna åka iväg och möta Thanos, kanske till och med besegra honom, men sedan inse att det var lönlöst. Det skulle skapa en scen där den sista gnuttan av hopp lämnar alla. Men, Tony hittar självklart på en lösning i alla fall.

2. Thanos mest respekterade fiende

Jag tror att den karaktär som kommer att ha den största rollen i den här filmen är Iron Man. Tony är den enda levande karaktären som hade någon slags meningsfull dialog med Thanos i infinity War. Thanos sade till och med att han respekterade Tony. När allt ser ut att gå åt helvete igen för våra superhjältar, är det Cap's självuppoffring och Iron Mans förmåga att hitta en lösning på alla problem som kommer att rädda dagen.

1. Professor Hulk

Den kanske största besvikelsen i Infinity War var hur patetisk Hulken var. Varför ville den gröna jätten inte träda fram? Svaret kommer vi att få i den här filmen. Jag tror att vi kan förvänta oss en scen där Banner och Hulken kommer överens och går ihop till en varelse. Hulkens kropp men Banners intellekt. Den starkaste versionen av Hulken vi sett hittills: Professor Hulk.

  Filmer  Marvel

Captain Marvel - Recension0

17 mars 2019

Carol Danvers visar att hon är en av jordens starkaste superhjältar när hon hamnar mitt i ett intergalaktiskt krig mellan två utomjordiska raser.


Captain Marvel

Förra veckan hade Captain Marvel premiär, lagom till den internationella kvinnodagen. När jag såg mig runt i den stora fyllda salongen var publiken som väntat en blandad skara. Mer kvinnor och barnfamiljer än vad jag tidigare upplevt på Marvel-premiärer. Inte så konstigt. Efter 21 filmer har Marvel äntligen sin första kvinnliga huvudkaraktär. På tiden. Det i sig självt hade varit tillräckligt för att locka publik, men efter kommentarer från regissörerna och skådespelerskan Brie Larsson om filmens feministiska ton, exploderade internet. Rotten Tomatos var tvungen att stänga ner sin review-funktion för att så många personer gick in och rankade ner filmen, innan den ens var släppt. All publicitet är dock bra publicitet. Eller hur?

På många sätt har filmen blivit den perfekta symbolen i det pågående amerikanska kulturkriget mellan vänstern och högern. Att Captain Marvel kommer bli en ekonomisk succé har jag inga tvivel om. Detta trots alla röster som velat att filmen ska bojkottas. På kort sikt tror jag inte att Captain Marvel kommer att påverkas särskilt mycket av alla kritikernas kommentarer. Risken som jag ser det är långsiktig. Disney och Marvel har sagt att Captain Marvel ska vara frontfiguren för Marvel-filmerna efter Avengers: End Game. Om karaktären inte mottas väl av de allra mest trogna fansen kommer inte bara kommande Captain Marvel-filmer påverkas, utan även alla andra Marvel-filmer som indirekt blir kopplade till henne.

Grundhandlingen kretsar kring ett intergalaktiskt krig mellan två utomjordiska raser: Kree och Skrull. Vi får dock inte särskilt mycket information om vad dessa raser står för eller vilken historia de har. Kree ser ut som människor med blå hud och något mer avancerad teknologi. De verkar se sig själva som galaxens ädlaste krigare. Den andra rasen, Skrulls, är orchliknande varelser som kan förvandla sig till allt som de sett. Denna färdighet har de använt till att infiltrera andra planeter, skapat kaos och sedan tagit över dem. Kree är fast beslutna att besegra Skrulls innan de kan göra samma sak med deras hemplanet. 

På grund av Captain Marvels, som kallas Vers under filmen, förmåga att generera energi ur sina händer har hon valts ut för att delta i en militär SWAT-liknande styrka. I filmens inledande scen etableras det att Vers har tappat sitt minne. Hon ser korta flashbacks från sitt tidigare liv men förstår inte vad det betyder. För att hantera frustrationen som detta skapar inom henne knackar hon på hos sin överordnade Yon-Roggs (Jude Law) dörr och ber honom att träna henne. I den efterföljande träningsscenen förklarar Yon-Roggs att Vers har stort potential men att hon låter sina känslor kontrollera henne för mycket. Om hon bara kunde tysta sina inre tvivel och ta till sig kreernas stoiska visdom skulle hon kunna bli en storslagen krigare. Kort därefter skickas SWAT-styrkan iväg på ett uppdrag som går fel. Vers kraschar passande nog ner på jorden tillsammans med ett gäng Skrulls. Skrullsen är ute efter en forskare på jorden som ska ha information om en energikälla som de behöver. Forskaren verkar även ha information om Vers förflutna. En kamp om vem som först kan finna henne inleds. I sin jakt får Vers snart även oväntad hjälp av den unge shieldagenten Nick Fury (Samuel L Jacksson).

  

Känslomässig kontakt

Filmen startar i ett högt tempo. Massor av action och en uppsjö av Marvels typiska oneliners. På ytan är detta en klassisk Marvel-film som följer det typiska formuläret som de flesta av dagens hjältefilmer gör. Det som dock gör att denna film tappar jämfört med andra är framförallt två saker. 

Det första är att regissörerna inte lyckas skapa någon känslomässig kontakt till handlingen och karaktärerna. Är det en buddy-cop-film? Är det en film om systerskap? En film om 90-talsnostalgi? Eller är det en hjälteresa? De klämmer in för mycket action, för mycket humor och för mycket fokus på filmens feministiska budskap samtidigt som den försöker bygga upp Captain Marvel till att bli den nya coola och starka frontfiguren för Marveluniversumet. I och med att de försöker så mycket skyndar de igenom och förbi scener som hade behövt utvecklas betydligt mer. Vilka är Kree och Skrulls? Hur har kriget mellan raserna sett ut? Var kommer Captain Marvels krafter ifrån? Varför ska jag bry mig om den här karaktären när jag inte vet något om henne? Det är inte förrän mot filmens avslutning, när gåtan kring Vers förflutna avslöjas, som filmen levererar några känslomässiga scener som på allvar hade kunnat greppa mig. Men då är det för sent. 

Det här är inte första gången som Marvel har haft en karaktär som spenderar hela filmen med att försöka ta reda på vem hen är. Men Star Lord och hans kompanjoner hade åtminstone charmerande personligheter som hjälpte till att hålla Guardians of the Galaxy levande. I Captain Marvel är avsaknaden av nya och spännande bikaraktärer slående. Jude Law blir aldrig mer än en symbol. Var han kommer ifrån eller vad han står för är för mig fortfarande en gåta. I stället är det Skrullernas ledare Talos (Ben Mendelsohn) som är den mest dynamiska karaktären. Han är både charmig, rolig och mot slutet visas det även att han har en komplex bakgrund som gör att karaktären blir mer än bara en skurk utan ansikte. Även Samuel L Jackson gör ett bra jobb som Nick Fury. Han har betydligt mer skärmtid än vad jag förväntade mig och det märks att han är van att spela karaktären och vågar visa fler sidor (t.ex. att mitt i stridens hetta stanna upp för att kela med en katt) än den hårdföra ledaren som han spelat i de tidigare filmerna. 

 

Det feministiska budskapet

Den andra stora bristen som jag ser det är, tyvärr, det feministiska budskapet. 

 “Really, what it came down to is I had a meeting with Marvel and what we sort of discussed was they wanted to make a big feminist movie,” Larson says. “And I remember[ed] going home being like, ‘shit, am I gonna do this? It’s kind of everything that I’ve wanted.’ - Brie Larson intervju

Jag har sett många kritisera Brie Larsons skådespeleri, men detta tyckte jag inte var ett problem. Det verkade mer som att manuset var dåligt. Ett manus som så tydligt säger att den här karaktären alltid ska kunna ta hand om sig själv, oavsett situation, tar bort den interna konflikten som behövs för att karaktären ska få en känslomässig kärna. De två tydligaste exemplen på den feministiska karaktäriseringen var när Vers ber sin barndomsvän Maria Rambeau (Lashana Lynch) att följa med på den slutgiltiga striden i rymden, trots att de öppet säger att hon inte har några krafter och att de troligtvis kommer att möta överväldigande motstånd. Men Rambo övertalas av dottern (!) att åka iväg med en osannolik formulering för en 10-åring: "Consider what kind of example you're setting for your daughter!"  Det andra var när Vers i slutstriden helt själv besegrar hela armador av fiender utan problem till tonerna av No Doubts I'm Just a Girl... Karaktären framstår som osympatisk när filmen lägger så mycket fokus på att visa hur stark och orubblig hon är. Jag fick en känsla av att regissörerna inte vågar visa detta för att riskera att det feministiska budskapet skulle gå förlorat. Det är tydligt att det här är en film som är skapad för att visa att tjejer kan. Det är inget större fel med det. Det finns flera anledningar till att vi behöver fler kvinnliga superhjältar. Men det gör det inte per automatik till en bra film.

Jag hoppas att vi får se mer av konflikten mellan Kree och Skrulls i framtiden och att de vågar göra Captain Marvel mer känslosam och sårbar i kommande filmer. Flera andra Marvel-filmer och DC-filmer har haft liknande problem. Det mest uppenbara exemplet är Stålmannen, när han flyger in i slutet av Justice League-filmen och gör alla andra superhjältar överflödiga. Om Marvel låter Captain Marvel ta över showen för mycket i End Game på ett liknande sätt skulle jag bli oerhört besviken.


Betyg: 2 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Black Panther

Venom 

Avengers: Infinity War




Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Spider-Man: Into the Spider-Verse - Recension0

23 december 2018

Miles Morales lever i ett universum där Spindelmannen (Peter Parker) håller ordning i New York. För att återse sin familj bygger hans fiende, Kingpin, en maskin som kan öppna upp revor till parallella universum. Ur en av de andra verkligheterna kommer en konstig liten spindel som gör att Miles får krafter som påminner mycket om en annan hjältes.

Spider-Verse

Det är fullt förståeligt om du är less på Spindelmannens återkommande filmäventyr. Under 2000-talet har det gjorts tre versioner av Spindelmannens bakgrundshistoria. Att det kommer en fjärde tolkning nu medan hypen för Marvels universum är som störst kändes som ett konstigt beslut från Sonys sida. Särskilt med tanke på att Homecoming var bra. Behöver vi verkligen en till, animerad, version av Spindelmannen just nu? 

Spider-Verse består huvudsakligen av tre akter: (Lätta spoilers)

Inledningen där Miles privatliv byggs upp på ett bra sätt. Särskilt relationen till pappan. Både Miles men också bikaraktärerna runt om honom känns trovärdiga och är lätta att tycka om. Hans resa från mobbad i skolan till nätslingande superhjälte är kanske inte en särskilt unik bakgrundsberättelse men den ger karaktären tillräckligt mycket djup för att jag ska bry mig om resten av filmen. Animationerna är väldigt bra och humorn refererar ofta till serietidningarna och de tidigare filmerna på ett smakfullt sätt, vilket fick mig att skratta högt vid ett flertal tillfällen. 

Huvudakten startar efter att Peter Parker misslyckas med att stoppa Kingpin, vilket lämnar Miles att med sina nyfunna krafter själv försöka stoppa Kingpin och hans många superskurkar till hantlangare. Han får snart hjälp av flera andra "spindelpersoner" som läckt över från andra dimensioner. Spider-Gwen, Noir-Spider, Spiderpig, Peni-Parker och, viktigast av alla, en andra Peter Parker som deppat ihop efter att han lämnat sin fru och sysselsatt sig med att käka pizza i titta på tv i några år. Relationen mellan Miles och Dekadens-Parker är filmens hjärta. Den ena vill inget annat än att bli en hjälte medan den andra har lämnat det livet bakom sig. Dynamiken är god och de har båda mycket att lära från den andra.

Slutet var i mina ögon den svagaste akten eftersom skurkarna inte gavs lika mycket tid som de övriga karaktärerna. Filmen hade gärna fått vara en halvtimme längre och där helt fokuserat på skurkarna som kämpar för Kingpins sak. I stället för att kännas meningsfull blir slutstriden en kavalkad av one-liners mellan Miles och de andra spindelpersonerna och även en animationsfest, då de olika dimensionerna kollapsar inpå varandra likt spegelvärlden i Dr. Strange. Roligt och snyggt men inte tillräckligt för att lämna något minnesvärt intryck.  

Spider-Man: Into the Spider-Verse känns på många sätt som en välgjord Pixar- eller Disney-film. Tonen och handlingen känns anpassad för en yngre publik medan meta-humorn och den vackra animationen kan hålla de mer pålästa fansen intresserade. Jag rekommenderar den till yngre tittare och till fans som älskar de olika spiderman-universumen lika mycket som jag. Har du inget bättre för dig kan det vara värt att se den på bio, men har du annat för dig kan du gott vänta till den släpps på DVD.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Spiderman: Homecoming

Venom

Deadpool 2


Venom - Recension0

27 oktober 2018

Reportern Eddie Brock vägrar låta rika slippa undan de brott de begår. Han förstör dock sin karriär när han retar upp miljardären Carlton Drake. Brock bestämmer sig dock för att hämnas och infiltrerar ett av Drakes labb där han blir infekterad av en utomjordisk blodtörstande parasit som kallar sig själv för Venom.

Venom

I originalversionen är Marvelkaraktären Venom, aka Eddie Brock, mest känd som en av Spindelmannens farligaste fiender. Från början var han en tuff men ganska vanlig journalist som hade en personlig vendetta mot Spindelmannen, men när han blir infekterad av Venomparasiten genomgår han en drastisk förändring. Krocken mellan Brocks och parasitens personlighetsdrag och olika agendor gör att han till slut blir en våldsam antihjälte som räddar de han anser vara oskyldiga, men samtidigt också förgör ondska och alla som han inte gillar, inklusive Spindelmannen. 

När jag hörde att Tom Hardy skulle spela Venom blev jag överlycklig. För mig var han både utseendemässigt men också rent skådespelarmässigt perfekt för att kunna leverera en trovärdig och skrämmande Venom. Efter att ha sett trailrarna svängde dock min förväntan 180 grader. Framförallt för att jag tyckte att det verkade som att de inte lyckades fånga dynamiken mellan Brock och Venomparasiten. Jag gick därför in i biografen med låga förväntningar.

Den inledande delen är väldigt lik många andra Marvelfilmer. Den bygger upp Brock som en fantastisk, givmild och älskvärd människa. Han skänker pengar till hemlösa och småpratar med dem för att lysa upp deras dag, han klagar inte på sin granne som spelar för hög musik, han slåss mot överheten genom sina självuppoffrande journalistiska gärningar och han älskar sin flickvän mer än livet självt. I stället för att framstå som en karaktär som kan tackla det mesta framstår han i stället som någon som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. När han sedan dumpas av sin flickvän Anne Weying (Michelle WIlliams) efter att ha retat upp miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed) hoppar handlingen två år fram i tiden. Brock är nu ett vrak som inte kan ta hand om sig själv. Han söker jobb som diskplockare och håller på att bli av med sin lägenhet men får en chans till upprättelse när en vetenskapskvinna vid Drakes bolag söker upp honom och vill ge honom information om de olagliga experimenten som Drake genomför.

När Brock infekterats skiftar filmen från att ha varit väldigt allvarlig till att fyllas av överraskande mycket slapstick-humor, vilket gjorde det otydligt vilken känsla filmen försökte förmedla. I början kan parasiten bara skrika ut enkla kommandon till Brock, som "HUNGRIG!" eller "MAT!", men efter bara några få scener kommenterar den Brocks misslyckade sexliv och öppnar upp sig kring att även hen var en "loser" på sin hemplanet. I en intervju med regissören Ruben Fleischer säger han att samtidigt som han försökt skapa en mörkare hjältefilm har han även velat få med en aspekt av en slags "buddy-film". I mina ögon hade filmen gärna fått höja åldersgränsen och omfamnat den mörkare versionen av Venom mer och tagit bort buddy-aspekten helt och hållet. Nu blir den i stället en slags PG 13-film med väldigt mörka kulisser och teman men utan att gå in i något av dem särskilt djupt. Till exempel dör det människor till höger och vänster – huvuden bits av, människor torteras och utsätts för experiment men vi får inte se en droppe blod och väldigt lite reflektion av de våldsamma händelserna. 

Kontrasten mellan Brocks personlighet innan och efter parasiten flyter inte heller ihop på ett troligt sätt. Samma sak gäller konstigt nog också parasitens personlighet. I början är hen helt fokuserad på mat medan den i slutet reflekterar om tingens tillvaro och sin framtid på jorden. De hade kunnat göra Venomparasiten till någon slags primal kraft eller dylikt. Men när de i stället har små skämtsamma dialoger och diskussioner med varandra blir Venomparasiten en egen karaktär, vilket hade kunnat vara väldigt intressant om den delen utforskats mer.

Tyvärr är det också en del scener i filmen där Hardy överspelar, medan han i flera andra scener underspelar. Liknande problem finns även hos Riz Ahmed och Michelle Williams. Eftersom ingen av dem vanligtvis är dåliga skådespelare landar jag i slutsatsen att de tvingats arbeta med ett dåligt manus och dålig regi.

Trots alla dessa brister tycker jag ändå att filmen var sevärd. Tempot är välavvägt och den överliggande handlingen är helt okej. Eftersom Spindelmannen inte är med i den här filmen har de ändrat karaktärens bakgrundshistoria något men i det stora hela är det samma som i serien vilket jag uppskattar. Jag gillade också att det är en mörk anti-hjältefilm men hade önskat att de vågat dyka ännu djupare in i det temat. Jag hade kanske gett filmen en trea i betyg om det inte vore för tonskiftningarna och den dåliga regin. 

Vill du ha en något mörkare hjältefilm kan Venom vara värd att se när den kommer ut på DVD men jag skulle inte se om den på bio. Jag tror inte att den här versionen av Venom kommer att leva vidare in i Marveluniversumet.

Betyg: 2 av 5

Vill du läsa fler recensioner? 

Tau (Netflix)

Solo: A Star Wars Story

And-Man and The Wasp

Annihilation (Netflix)