JL Fantasy

“I think we are living in a fantasy world at this point … and therefore the idioms and ideas of fantasy can speak to us in ways, sometimes, that realistic fiction cannot.”- Jeff Vandermeer, Odyssey SF/F Writing Workshop 2006, “Why is fantasy important.”

Världen har förändrats. Vi kommer att tala om tiden före och tiden efter pandemin. Vi lever i en historisk epok som kommer att sticka ut i historien långt framöver. Det är en tärande tid att leva i med oro och ovisshet. Tragik. På många vis är känslorna inför livet nu delade. När döden kommer närmare påminns vi om att vi lever. Jag önskar att detta aldrig hänt, men tycker också att det är spännande att vara med om. Att leva i en ny tidsera och samtidigt vara medveten om det är inte alla förunnat.

Vilken roll kommer våra genrer att få under och efter denna era? Hur kommer genren förändras av pandemin?

Jag inleder mitt svar med ännu ett citat av Jeff Vandermeer ur samma föreläsning som ovan. Han använder begreppet fantasy, men vad han säger är relevant för all fantastik:

“Why is fantasy important? […] I think it is important right now, because the world is a place that contains great beauty and horror. […] The way the world is going right now, I think, we do exist in extremes. And I think that fantasy allows to more fully explore this idea, it gives us more tools, it allows us for the exaggeration and grotesquerie that you need to kind of encompass that, and come to a kind of truth.”

Sedan Vandermeer sade detta har världen blivit än mer komplex och motsättningarna på sina håll värre, inte minst i USA där Vandermeer bor. Och nu genomlider vi pandemin och dess helt unikt lågmälda men överväldigande ångest. Vi sitter ensamma, åtskilda, men mer vakna än någonsin, trots att allt känns som en dröm. Trots distanseringen känns allt nära inpå. Döden likaså. Dofter är skarpare, synintryck tydligare. Vi vet att vi lever.

Många av oss är samtidigt både lugnare och räddare än vanligt. Jag tror att det beror på att vi tvingas leva här och nu. Framtiden är svårare att överblicka. Förr hade jag en god uppfattning om åtminstone de närmaste åren. Riktigt stora farhågor upplevdes avlägsna. Nu känner jag osäkerhet några månader framåt. Och farhågorna är fler, för mig, för världen. Som ett stormväder vid horisonten, ett konstant muller. När som helst kan det dra in.

Kanske är författare av fantastik mer förberedda på omvälvande händelser. Att utforska tänkbara scenarier och världar är vårt gebit, trots allt. Det betyder inte att vi kan förutse framtiden. Det kan ingen. Men kanske kan vi hjälpa människor att utveckla sin fantasi. För att känna tilltro till framtiden måste man kunna föreställa sig den. Kanske är risken för en verklig dystopi mindre om fler kan föreställa sig en dystopisk framtid. Skönlitteratur har förtjänsten att man kan uppleva hur det är att vara en annan människa, i en annan tid, en annan värld. Det möjliggör empati. Och tilltro till människans förmåga, vilket i sin tur inger hopp.

Science fiction och fantasy låter oss se på världen genom andra glasögon. Genom att skala bort nutiden kan en större skärpa uppnås. Distansen från verkligheten gör det lättare att nå en form av klarhet i vissa frågor. Några kända exempel på böcker som hanterat svåra teman briljant är George Orwells Animal farm, Ray Bradburys Fahrenheit 451 och Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale.

Jag tror att vi framöver kommer att ha ett större behov av att förstå, både oss själva och vår värld. När vi läser om rymden, framtiden och fantasivärldar uppstår en form av äkta magi: fantasin gör vår egen värld mer begriplig.

Pandemin är den största globala krisen sedan andra världskriget, men det är inte den sista. För en dystopiförfattare är det lätt att föreställa sig svårare tider framöver. Men trots det är jag optimistisk och tror att vi efter detta kommer att vara bättre rustade att ta itu med framtida utmaningar. Pandemin blir en dyr läxa, men kanske en nödvändig.

Fantastik avfärdas ofta som världsfrånvänd, men verklighetsflykten fyller en funktion. Även om framtiden är oviss är vi skyldiga att tro på den. Att kämpa. Det är särskilt viktigt eftersom en del människor vill att vi ska vara rädda, tvivla och ge upp. Fantastisk litteratur är ett nödvändigt andningshål för många av oss. Eskapism är inte enbart flykt. Det är ett sätt att hämta andan innan vi fortsätter att kämpa, fyllda av visioner och hopp.

------------

Leif Wallsby har nyligen gett ut novellen Hovnarren som går att få tag på via Adlibris. Vill ni veta mer om Leif kan ni gå in på hans hemsida.

Fotograf: Angelica Klang

2020-talet har minst sagt börjat på ett märkligt sätt i och med pandemin som dragit över världen. Kommer den att påverka bokbranschen? Förmodligen. Den har redan påverkat och kommer att påverka mer. Blir Bokmässan av i september? När kan författare åka på researchresor igen? Och kanske den största frågan av alla: När kommer allt att bli normalt? Det dystopiska har blivit vår nya verklighet.

Jag har faktiskt kommit av mig i läsningen, för berättelserna känns så … surrealistiska. Att läsa om karaktärer som reser jorden runt, festar och lever på som vanligt känns för främmande. Säkert finns det läsare som vill drömma sig bort till ”det gamla vanliga” livet i dessa tider, men för mig faller det platt. Det är samma sak när jag redigerar eller läser något verklighetstroget jag själv har skrivit. Jag hajar till varje gång något känns fel. ”Oj, ska de inte kolla så att restaurangen är folktom innan de sätter sig?” ”Hm, ska hon verkligen åka kommunalt nu?” och så vidare.

Där är det nog en stark fördel att både läsa och skriva fantasy. Dystopier kanske är för deppiga just nu och feelgood för märkliga. Jag tänker att fantasyn, speciellt den som utspelar sig i andra världar, borde vara den perfekta flykten för läsare som vill tänka på annat än virus. Med det sagt, tror jag inte att fantastiken kommer att blomstra. Inte nu. Jag tror att hela bokbranschen är tillfälligt lidande eftersom läsarna inte prioriterar bokköp. Många har blivit arbetslösa, varslade och satt på korttidspermission och behöver i första hand tänka på mat och hyra.

Samtidigt är det många som sitter i karantän, men då tror jag att man kanske satsar på tjänster som Storytel eller Nextory, där man kan få tillgång till många böcker för en mindre peng. Och det tjänar varken förlagen eller författarna särskilt mycket på. Det är klart att jag som författare uppskattar varenda lyssning och läsning, oavsett härkomst, men för att jag ska få någon form av lön för mödan, kan inte de köpare som vanligtvis köper de fysiska böckerna, bara försvinna.

Som Anna Jakobsson Lund var inne på är bokbranschen tuff redan till att börja med, speciellt för oss som inte är utgivna på de allra största förlagen, och pandemin gör knappast saken bättre. Men den kommer att ta slut någon gång. Vi behöver bara ta oss igenom den här tuffa tiden, undvika att bli smittade, försöka sälja så gott det går men inte ha för höga krav, skriva mycket nytt och läsa mycket fantasy.

Hur tror ni att pandemin kommer att påverka bokbranschen på sikt? Kommer dystopier att blomstra eller dö ut när allt är över? Kommer det att fortsätta hållas stora bokmässor med tusentals besökare världen över, eller kommer det att hänga kvar en rädsla för framtida pandemier? Kommer fantasyn att vara sig lik? Det vore intressant att höra era tankar i kommentarerna. 

Jag tror att det mesta kommer att gå tillbaka till det normala när allt tar slut, förutom att författare möjligen kommer att skriva om annorlunda saker, byta genrer, livsmål och ämnen de brinner för. Hur många har till exempel inte fått upp intresset för sjukvården? Vissa kanske vill hylla dem, föreviga deras insatser i litteraturen. Andra kanske behöver bearbeta coronan genom att skriva en riktigt hemsk dystopi där alla dör.

Mässor och event tror jag snabbt kommer att blomstra igen, däremot. Folk längtar efter det sociala, jag skulle rent av säga att vi behöver det – ja, även vi introverter. Precis som efter ett terrordåd, kommer man att vara försiktig ett litet tag efter pandemin men sedan glömma. Att leva i konstant rädsla är inget riktigt liv och det tror jag att de flesta skulle hålla med om. Fler pandemier kommer att komma, men vi kan inte gå runt och hålla andan i väntan på dem. Jag kommer att resa så fort det är säkert igen (med miljön i åtanke) och leva livet fullt ut. Det är så jag får inspiration till miljön i mina fantasyböcker. Det är så jag känner mig levande.

Tack så mycket, Josef, för att jag fick blogga här i dag! När jag tackade ja till att skriva ett inlägg för flera månader sedan, trodde jag att min spaning kring 2020 skulle se helt annorlunda ut, men nu var det nästan omöjligt att inte skriva om elefanten i rummet: sjukdomen. Den som kommer att definiera början, och kanske mycket mer än så, av det nya 2020-talet vi alla såg så mycket fram emot.

_______________

Lovisa Wistrand debuterade 2017 med fantasyboken Drakviskaren och har sedan dess släppt sju böcker. Hon är nu aktuell med sin nya fantasyroman Netraya.

Fotograf: Petra Berggren

  

En smal genre i ett smalt språk - att inte bli galen i jakten på läsarna.

Jag hakar på Tinas betraktelse från USA med en ganska personlig fundering kring det jag upptäckt om bokförsäljning under min egen resa under fem år som fantastikförfattare.

När jag började skriva Tredje principen, första delen av min dystopiska trilogi som utkom under 2015 och 2016, var jag företagare. Och som alla företagare tänkte jag att den som gör tillräckligt bra grejer och får tillräckligt mycket uppmärksamhet (och sätter rätt priser) kan klara sig ganska bra på en öppen marknad. Cirkeln-trilogin hade precis blivit en rejäl bästsäljare och jag visste att det fanns drygt 100 000 personer och bibliotek som var villiga att köpa en svensk fantastikbok.

Trodde jag att jag skulle sälja till alla dem? Aldrig. Men jag hade tänkt mycket på det här med att sälja till ”svansen på klockkurvan”, de där som ligger utanför mainstream och som vill ha något unikt, som just jag kan erbjuda. Det är en stor grej när man pratar om böcker i USA och jag tänkte att det kunde fungera likadant i Sverige.

Så jag gjorde det jag alltid gjort i min andra firma. Skapade bra grejer. Fixade så mycket uppmärksamhet jag kunde. Slet hårt och la ner min själ och nätverkade och var generös med mig själv.

Och det här sättet att jobba fungerar. Metoden att inte ge sig förrän det är perfekt har gjort att jag sedan 2015 har gett ut (snart) sju romaner som alla är riktigt snygga, stilrent satta och innehållsmässigt väldigt omtyckta. Många har läst och recenserat mina böcker, och jag kan nog räknas som en av de mest kända författarna på den undergroundscen av fantastik som finns i Sverige.

Jag är vansinnigt stolt över det här. Över alla mina böcker, över hur de når och berör människor. Alla framträdanden jag gjort på konvent, krönikor och artiklar och blogginlägg jag skrivit. Den kortlivade podden och mina gästspel i andra poddar. Varje gång en läsare taggar mig i ett inlägg där hen nämner mig eller någon av mina böcker som favorit smälter mitt hjärta lite.

Framgång. Gott smakar den.

Försäljningen då, hur har det gått med den? Jo, för att vara en egenutgivare har jag inte sålt dåligt. Sedan Tredje principen, som sålde slut på sin upplaga på 1500 ex, har alla böcker sålt ungefär 800 ex. De senare böckerna har fått litteraturstöd från Kulturrådet, och där ingår ett stödköp på 300 böcker, men det räknar jag inte med här.

Ungefär 800 böcker. Samma summa varje gång jag släpper en ny bok. Försäljningen går dock snabbare och snabbare. När boken släpps säljer den först bra några veckor, sedan när BTJs recension kommer säljer den riktigt bra i ungefär en månad, och sedan avtar försäljningen kraftigt.

Den uppmärksamme har nog förstått redan att jag säljer den absoluta majoriteten av mina böcker till bibliotek. Vilket är bra, för där får jag många läsare, och ibland möjlighet att åka ut på något författarbesök eller liknande som är både jättekul och ger lite stålar. Men jag har i princip ingen försäljning till privatmarknaden.

Oavsett vad jag har gjort har det sett likadant ut. Jag har haft omslagssläpp där instagrammare hjälpt till att sprida mina omslag, jag har deltagit i bloggstafetter och lyckats bli intervjuad på olika ställen. Författarvänner och bokbloggare skriver om mina böcker och jag har också inför släppet av Blynätter betalt för marknadsföring i olika typer av tryckt och digital media.

Ingen skillnad.  

  

Vad drar vi för slutsats av det här då? Att man ska ge upp och gå hem, eller försöka ge ut sin bok på en större marknad? Det första är inget som helst alternativ, och det andra har jag gjort, med resultatet att jag sålde tolv (12!) böcker trots fin marknadsföring från internationella bloggare.

Det jag har gjort är att backa från min tanke att om man gör bra grejer och får bra uppmärksamhet för dem så kommer det att sälja. När jag var övertygad om det mådde jag fruktansvärt dåligt över den uteblivna försäljningen och trodde att jag gjort något fel. Men jag har insett att bokmarknaden i Sverige är liten, att svansen som jag vänder mig till inte är så förtjust i svensk fantastik, att det finns en väldigt djup klyfta mellan den traditionella branschen och undergroundbranschen, där mycket viktas till den traditionella branschens fördel. Och när till och med den branschen går på knäna kan jag inte mäta min framgång i försäljning.

Jag siktar på att fortsätta göra min grej. Bra grejer som når in i folks hjärtan. Som jag kommer att vara stolt över även på ålderns höst. Tankar finns om att testa på andra sätt, till exempel ett nytt försök med en utländsk marknad. Men än så länge nöjer jag mig med att vara stolt över det jag åstadkommer vad gäller kvalitet, och försöker hålla borta frustrationen kring försäljning så mycket det går.

Jag uppmuntrar dig som är, eller tänker ge dig in i, branschen att göra detsamma. Kanske når du större försäljning genom någon riktigt smart kanal, men kanske inte. Och du kan fortfarande känna dig framgångsrik, om du bara fokuserar på rätt typ av framgång.

_______________

Anna Jakobsson Lund är en av Sveriges mest framträdande fantastikförfattare. Hon debuterade 2015 med den dystopiska Trilogin om Systemet och har sedan dess släppt sju fantastikböcker. Hon är senast aktuell med boken Blynätter som är första delen i serien Metallsviten.

Jag plockar upp stafettpinnen efter Christopher Pichler och tänkte ta upp områden som kan förbättra hur författare och läsare når varandra under det kommande decenniet.

Digitaliseringen i den svenska bokbranschen ligger sådär fem till sju år efter USA där jag bor. Det är inte någon jämnt fördelad fördröjning. Sverige ligger mycket längre fram på ljudbokssidan till exempel, tack var Storytel m fl. Poddfronten ligger långt framme. Folk läser fler böcker i genomsnitt också.

Men när det gäller andra digitala format och tjänster som stöder och distribuerar digitala produkter finns det mycket att använda, anpassa och inspireras av. 

Kort bakgrund: Jag trillade dit på egenutgivning och e-böcker 2012 när den stora digitaliseringvågen sköljde över den amerikanska bokbranschen. Precis som de flesta andra såg jag inte utvecklingen för Amazon. 

Medan det hände såg det ut som om Amazon skapade förändringen genom att låta vem som helst ladda upp en e-bok till försäljning i sin näthandel. Vilket ledde till en guldrusch efter att det fåtal författare som redan hade laddat upp e-böcker före Kindlen blev årets julklapp sålde tiotusentals böcker på bara några dagar. Plötsligt skulle alla ge ut en e-bok. Förlagen jublade. Efterfrågan mättades snabbt och vinsterna sjönk. Förlagen protesterade. Plötsligt var Amazon inte längre hjälten i dramat utan skurken. På ytan återgick bokbranschen i USA till sitt normaltillstånd: Det finns många böcker men bara några få författare som säljer i några större mängder.

Det här händelseförloppet låter rätt bekant om man följt turerna kring Storytel de senaste åren, eller hur?

En ny uppfinning, internethandel och -distribution, skapar en öppning för en ny typ av IT-plattform som smidigt kan bli länken mellan producent och köpare/konsument. Köpare och konsumenter migrerar till nätet där utbudet är obegränsat. Aktörer som tidigare dominerat produktionskedjan i bokbranschen (vad som ges ut, när, i hur många ex samt görs tillgängliga i vilka butiker), dvs förlag och fysisk handel är plötsligt förbiåkta. De står med en organisation och produktionsapparat som är föråldrad.

Jag var så övertygad om att e-boken skulle slå igenom att jag gav ut svenska handböcker i hur man gör dem 2013 och 2017. Jag trodde också att Amazon stod i farstun och digitaliseringen av den svenska bokbranschen skulle se ut ungefär som den gjort i USA, alltså e-bok först, följt av en indie-revolution och sen Amazondominans. 

Det här är något för er som skriver om tidsresenärer: Det hjälper inte att man kommer från framtiden om man antar att framtiden kommer att se likadan ut. För det gör de inte. 

Det var inte förrän Storytel dök upp som jag insåg att Sverige nått övergångsskedet utan vare sig Amazon eller e-böcker och digitaliseringen var ett faktum. 

De goda nyheterna är att det finns redan mängder av strategier och tjänster man kan använda sig av som författare så här i våra post-digitaliserade tider. Metoder som tagits fram och testats på andra marknader. En del måste förstås anpassas, men svenska författare kommer inte att behöva uppfinna hjulet.

Här är några typer av tjänster för att nå fler läsare som jag tror att vi snart kommer att få se i Sverige:

  

Nånting som Bookbub:

En nyhetsbrevstjänst där läsaren kryssar i vilka genrer man är intresserad av och det personliga nyhetsbrevet kommer med en kvalitetsgranskad lista på passande böcker som har tillfälligt sänkt pris. Man klickar på knappen för favoritnäthandeln och köper boken till det låga priset. 

Bookbub har även författarintervjuer och man kan få bokrekommendationer av sina favvoförfattare.

  

En tjänst som Bundlerabbit:

Några författare går ihop med varsin bok kring ett tema och säljer den tidbegränsade samlingen till sänkt pris. Tanken är att hjälpa läsare att hitta liknande författare och få nya favoriter.

Bundlerabbit sköter administrationen, handeln och fördelar ersättningen mellan deltagarna mot en kommission.

Samma tjänst är perfekt for antologier där många författare ska dela på royaltyn.

  

En tjänst som Bookfunnel: 

Säg att du vill locka läsare att sajna upp sig för ditt nyhetsbrev genom att erbjuda t ex en novell i din serie som inte är publicerad någon annanstans, typ en spännande backstory eller ett soloäventyr. Tänk om allt sköttes automatiskt; intresserade klickar och hamnar där de kan ladda ner filen i sitt digitala favoritformat och hamnar samtidigt på din utskickslista.

Eller att de recensenter som ska recensera före boksläppet får en engångskod så att bara de kan ladda ner verket. Du får veta vilka som laddat ner.

Eller att du och några andra författare i samma subgenre kör en tidbegränsad kampanj som går ut till alla på era separata nyhetsbrevslistor med nedsatt pris för att locka nya läsare till varandras böcker.

Du säljer direkt från din webbsajt men Bookfunnel sköter allt kring åtkomst, nedladdning och support.

Du sitter och signerar men nån vill köpa den digitala versionen, så du ger dem en personlig engångskod där de laddar ner sitt ex. Kanske t o m tryckt på ett snyggt bokmärke. Samma sak med present-ex.

Engångskoder för extramaterial som arbetshäften, diskussionsfrågor för bokklubben, prologer, epiloger, bortredigerat material, målarbokssidor av karaktärerna, m. m. - allting i PDF redo för printern.

  

Det finns mycket mer i den här vägen och årtiondet har bara börjat. Tro inte på nej-sägarna, det är en stor värld därute och de flesta potentiella läsare är på ett eller annat sätt bara ett klick ifrån dig.

_______________

  

Tina Back har skrivit och gett ut handböcker på svenska. Hon frilansjobbade tidigare med bokdesign åt egenutgivare. Hon är grafisk designer och illustratör. Tina jobbar f n heltid åt ett stort fruktbolag i Silicon Valley. Hon kan inte avslöja mer än så. Tina skriver fantasy och science fiction på engelska.

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

• Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
• Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
• Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty