JL Fantasy

 

Jag är en mångsysslare. Att jag skulle bli författare var inte självklart och jag har inte skrivit eller drömt om det yrkesvalet sedan jag första gången höll i en penna. Däremot har jag alltid älskat verklighetsflykten, vare sig det har rört sig om lek i uppväxtens skogar, konst, musik, spel eller litteratur. Att kliva in i en annan verklighet och verkligen vara där. Befinna mig mitt i det kreativa flödet och förundras. Att jag hade talang för det tror jag att andra upptäckte innan jag själv gjorde det. Jag ville bara se mig om likt en upptäcktsresande. Om andra hade behållning av det jag producerade var sekundärt. På sätt och vis är det så fortfarande. Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon, men parallellt har även ett behov av att underhålla och beröra växt sig fram. Jag vill bjuda in andra till mina världar, dela med mig av både äventyr, hemskheter och sällsamma ting. Mina världar speglar både mig själv och min omvärld. Tillåter mig att handskas med samhällsfrågor, sorg och moraliska dilemman, men låter mig även utforska det mörker jag alltid har burit med mig. Se det utifrån, angripa det men kanske också förstå det och lära mig att älska det. Skrivande som självterapi. Världsbyggandet har alltid pågått där i bakgrunden i mitt huvud.

För mig kom konsten först. Att med en krita eller penna, senare pensel, försöka fånga de där glimtarna av andra världar. Ett rum var aldrig intressant förrän jag placerade ett troll i ett hörn. En skogstjärn blev genast mer spännande om man kunde skönja en varelse under ytan. Kanske det är därför jag ofta får höra att mina böcker är som att se på en film. Att de är visuella. Åtminstone hoppas jag det. Även musiken kom tidigt, någon gång på mellanstadiet då jag plockade upp min mammas gitarr. Upptäckte att toner kunde frammana känslor och faktiskt måla upp inre bilder även de. Den akustiska gitarren ersattes av elgitarr och hårdrock (en genre som omfamnar fantastik). Skrivandet var mer kopplat till övningar i skolan men lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang. Hemma däremot skrev jag inte alls. Jag bara målade och plinkade på min gitarr, varje dag. Tills plötsligt en dag i äldre tonåren då en idé började ta form. När jag såg ett mönster i drömmar och tankar jag haft och pusselbitar började falla på plats. Så en dag satte jag mig ner och skrev.

Min bokserie Serahema Saporium är uppbyggd som en traditionell fantasyserie i tre delar och är en hyllning till den klassiska hjältens resa. Men jag ville göra något annorlunda och föra in mörkare och vuxnare element. Kanske då jag själv hade en hel del kärleksbekymmer under de första åren då bokserien växte fram (och det är bra många år sedan nu, typ 20). Min hjälte Elderim är i tjugoårsåldern istället för tonåring. På grund av en speciell uppväxt är han i viss mån fortfarande mentalt som en tonåring men han tvingas växa under bokseriens gång. Och han fattar felaktiga beslut precis som vi vanliga människor gör. Han är ofta rätt misslyckad men samtidigt får han inte enbart misslyckas. Då tröttnar läsaren. Men det finns ett mörker hos Elderim som gör hans väg svårare. En självdestruktiv sida som även speglar de besvär jag själv har med depression. Jag utgick från ett synopsis i 3 delar, en för varje bok. Själva berättelsen växte fram ur mötet mellan karaktärerna. När jag kommit rätt långt, kanske så långt som till tredje boken insåg jag att det var en korvfest och att de kvinnliga karaktärerna fått stå åt sidan. Jag bytte kön på en karaktär och skrev om Belmonne som kvinna och plötsligt blev det en av mina (och övriga läsares) favoritkaraktärer. Hon bildar kontrast mot den svårmodige Elderim. Sedan dess har jag lagt till ytterligare en kvinnlig karaktär och fördjupat de som fanns sedan tidigare och det ger berättelsen en helt annan dynamik. Nu är det nästan roligast att skriva ur kvinnornas perspektiv.

För mig är att skriva som att se på en film

"Ett imponerande världsbygge"

Lyxig nyutgåva

Vill ni veta mer om Marcus Olausson kan ni gå in på hans hemsida och nyutgåvan av Serahemaböckerna går att beställa på adlibris. 

Du verkar vara en man av många talanger Patrik. Vinnare av Alvar Appeltoffs Minnespris, poet, drinkexpert, f.d ordförande för Göteborgs Tolkiensällskap,  novellförfattare, filosof, musiker och nu även romandebutant. Min första fråga blir därför givetvis – vilken är den bästa hemmadrinken?

Det är naturligtvis en Dry Martini. En klassiker som alltid är lika njutbar och som inte är svår att blanda. Jag lägger själv inte särskilt stor vikt vid vilken sorts gin som används. Det ska naturligtvis inte vara någon av de riktigt smakstarka ginsorterna som Hendricks, men om du använder dig av Gordons eller Beefeaters eller något annat av de vanliga märkena spelar enligt min mening inte stor roll. Av avgörande vikt är dock vilken sorts vermouth du blandar med. Det duger helt enkelt inte med något annat än torr Noilly Prat, och så är det med den saken.

Mängden gin respektive mängden vermouth är en smaksak. Jag vill själv ha min Dry Martini riktigt torr men kan nog tycka att de som anser att det räcker att ha en öppnad flaska vermouth i samma rum när de dricker sitt glas med gin överdriver aningen. Personligen blir jag nöjd med ungefär en sjättedel vermouth, men det är som sagt upp till var och en. Att drinken sedan ska röras, inte skakas, är väl så självklart att jag nästan inte behöver nämna det?

Jag får väl erkänna att jag inte fäster större vikt vid citronskalet, men precis som Trapper John i filmen MASH så kan jag inte dricka min drya utan en oliv i.  

   

Kan du förklara ditt särskilda engagemang för Tolkien? 

Det går ju att komma dragande med någonting om att The Lord of the Rings var min första stora läsupplevelse och att det är en bok jag alltid återkommer till, eller säga något om att jag träffade min fru i Göteborgs Tolkiensällskap, men faktum är att det finns andra saker som gör att jag värderar Tolkien så högt. Det handlar om hur han visade mig hur litteratur kan trigga fantasin och hur litteratur kan betyda något. För Tolkien lyckades med sitt kända verk glänta på dörren till något helt enastående och skapade en värld som de flesta andra fantasyförfattare inte ens kommer i närheten av. Måhända att det är många av efterföljarna som är bättre stilister och bättre på att berätta en historia, men det är sällan de lyckas blåsa in så mycket liv i sitt världsbygge och servera oss en mytologi med sådant djup. Tolkien gör det ibland med till synes enkla penseldrag och jag tror att mycket av framgången är att han inte berättar för mycket om den värld som var levande i hans huvud.

Jag minns så väl när jag första gången läste Silmarillion och specifikt avsnittet där de lägre änglaväsenden som Tolkien kallade för maiar presenterades. Sist nämndes Olorin, "den visaste bland maiar", och sedan får vi veta att han inte har någon plats i den här historien (alltså historien om silmarillerna). Då, när jag i tjugoårsåldern satt i min första egna lägenhet drog jag mig till minnes hur Gandalf vid något tillfälle i Lord of the Rings berättade att han kallades för Olorin i sin ungdom i väster. Poletten trillade ner, jag förstod vem Gandalf var och Tolkiens världsbygge växte i mitt huvud. Och just det här faktumet att Tolkien inte låter oss veta mer om Olorin än att han var vis och kände medlidande med andra gjorde att det blev ännu större. Genom att inte berätta för mycket så skapade han desto mer. Det är något många av efterkommande världsbyggare borde dra lärdom av (särskilt filmskapare med skägg och flanellskjorta). 

Att Tolkiens egna värderingar spiller över i Midgård gör också att den känns levande och det är när andra författare försöker kopiera Tolkiens sätt att berätta, men inte tar med sig sina egna värderingar, som det faller platt. Ta till exempel hobbitarna, som personifierar en engelsk stoicism som han själv hade upplevt under första världskriget. Resonemanget ”nu biter vi ihop och gör vad vi kan för det vi tror på” är i mångt och mycket en gammaldags värdering som inte är så vanlig längre, och när vi ser romangestalter som ska vara ädelmodiga utan att den som har diktat upp dem förstår vad det faktiskt betyder att offra sig blir det ganska platta figurer. 

Kanske kan man, efter den här långa utläggningen som säkert hälften av alla läsare har skummat igenom, sammanfatta det hela med att Tolkien engagerar mig för att det finns mycket att fördjupa sig i och att en insikt i hans författarskap gör mig till en bättre läsare och – förhoppningsvis – i förlängningen till en bättre författare.

 

Jag läste ett blogginlägg på Henrik Johanssons blogg från 2013 där du tog upp att du motvilligt såg dig själv som novellförfattare. Sedan dess har har du gett ut ett flertal ytterligare noveller. Vad skulle du säga är novellernas roll i dagens fantastik-landskap?

Jag ber först att få protestera mot uppfattningen om att jag skulle vara en motvillig novellförfattare. Jag älskar att skriva noveller och det jag ger uttryck för är snarare omgivningens syn på novellkonsten. ”När ska du skriva en roman då?” är ju inte ovanligt att höra, och när min första novellsamling fick flera refuseringar från förlag som tyckte att den var bra, men inte såg någon marknad för noveller, talar det ändå sitt tydliga språk (även om förlagen som refuserade mig fick fel – samlingen Skymningssång har sålt ganska bra). 

Och med det kan vi gå vidare till den egentliga frågan om novellernas roll. Den krassa verkligheten är att marknaden för noveller är ganska liten i Sverige, och det finns i nuläget ganska få möjligheter att ge ut sina alster. Det här har gått upp och ner under de senaste tio-femton åren. Ett tag gavs det ut ganska många antologier och det fanns i alla fall ett par mindre tidskrifter. Just nu ges det bara ut enstaka antologier och de enda tidskrifterna jag kan komma på är Brev från Cosmos (som jag själv är inblandad i) och Fantastisk Fantastik som förhoppningsvis kommer ut med sitt första nummer under året. Ett intressant projekt är dock Fafner Förlags satsning på att ge ut noveller som ljudböcker – jag har fått vissa indikationer på att den här har gått rätt bra, så det ska bli intressant att fortsätta följa.

För novellutgivningen är viktig – som läsare är en novell ett bra sätt att få ögonen på ett författarskap, och som författare är det en möjlighet att pröva vingarna, att faktiskt bli publicerad. Mina egna blygsamma framgångar i novelltävlingar en gång i tiden var till exempel något som gav oerhört mycket självförtroende för att fortsätta skriva. Så det är ju inte utan avund som man kan snegla mot den engelskspråkiga marknaden och bli avundsjuk på vilken uppsjö av novellmagasin som finns, inte minst alla ezines som publicerar noveller av hög kvalitet. 

 

Nu är du aktuell med din första roman Klockan och Spegeln. Hur skulle du säga att känslan inför den här utgivningen skiljer sig mot dina tidigare utgivningar?

Den övergripande känslan har varit samma vid alla boksläpp: en blandning av nervöst, men glädjefullt pirr och en förvirrad upplevelse av att folk intresserar sig för något jag själv har börjat tröttna på efter att ha jobbat med i alldeles för många år. Den stora skillnaden den här gången är ju att Klockan och spegeln ändå är ett nytt blad, om liknelsen tillåts. Skymningssång och Minnen av en sång är två novellsamlingar och den sistnämnda är dessutom en rätt naturlig uppföljare till den förstnämnda. Två noveller i Minnen av en sång är indirekta fortsättningar på historier i Skymningssång och jag slog väl dessutom inte på någon större trumma när Minnen av en sång kom ut.

Klockan och spegeln däremot är ju som sagt min första roman, den har delvis en annan målgrupp och lite annan ton än mina tidigare böcker. Känslan är att det är något nytt är därför påtaglig – för det är ju precis vad det är. En stor anledning till att jag främst skriver noveller är ju att jag inte vill stanna kvar på samma plats för länge och därför är det för mig mycket trevligt att min tredje bok blir ett nytt kliv framåt. Det betyder ju inte minst att jag påminner mig själv om att möjligheterna faktiskt är så gott som oändliga. 

 

Berätta mer om Klockan och Spegeln, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Klockan och spegeln en ungdomsroman – en portalfantasy om Marcus som tar sig genom multiversums barriärer och besöker staden Gytet Malor, där han blir av med den klocka som visar var portalerna mellan världar dyker upp. Han är alltså fast i en annan värld. Idén föddes i två kortare övningar jag gjorde i en skrivarkurs. I den ena skrev jag några rader om den stad som sedermera blev Gytet Malor och i den andra övningen skrev jag en kort scen som handlade om en person som skulle se en unik spegel i en främmande värld men blev av med – ja, du gissar rätt om du gissar på klockan som skulle ta honom hem. Gabriel Setterborg, översättare (t ex av den första boken i Duneserien) och grundare av den anrika science fiction-föreningen Club Cosmos var med på samma kurs och sa direkt att den där scenen skulle han vilja läsa fortsättningen på. 

Idén växte i bakhuvudet, efter ett tag hade jag bestämt att historien skulle passa bäst som en äventyrlig ungdomsroman. Jag arbetade fram ett synopsis och några skissartade personbeskrivningar att utgå från. När jag började skriva insåg jag mer och mer att det också fanns frågor som jag gärna ville kommentera på något sätt – till exempel faktumet att krig så sällan verkar kunna undvikas i fantasylitteratur.

Det tog väl någonstans mellan ett år och ett halvår att skriva färdigt det första utkastet – jag följde mitt synopsis förhållandevis mycket, men en del hände med historien under resans gång. Jag insåg lite mer kring vad jag ville säga med boken, och vissa personer – främst prinsgemålen Goffenbaum – fick mycket större roll än vad jag från början hade tänkt mig.

Redigeringsarbetet däremot har tagit betydligt längre tid, det har åkt upp och ner ur byrålådan otaliga gånger, och det har gått ganska lång tid mellan synpunkter från testläsare. Manuset har också legat orört under långa perioder – dels på grund av inflytande av latmasken, dåligt självförtroende och viss psykisk ohälsa, men också på grund av lite mer positiva saker som det faktum att det tar lite tid att vara tvåbarnsförälder och att jag lagt tid på att utveckla mitt novellförfattande.

Världen som historien utspelas i har jag utvecklat under tiden som jag skrivit och redigerat och därmed fått det stora nöjet att gradvis glänta på min egen fantasi och hitta på en fiktiv värld som jag skulle kunna utforska. Jodå, jag har också ritat en karta, men den är inte med i boken.   

Illustratör – David Jansén

 

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Att skriva. Det låter kanske som ett cirkelresonemang, men det är det inte. För ju mer jag skriver, desto mer idéer föds och desto fler frågor och världar vill jag utforska. Kreativitet göds som bekant bäst av kreativitet. Det finns många historier jag vill skriva, många frågor jag vill utforska. Jag vill skriva böcker som underhåller och som också kan få mig själv och läsaren att beröras och att fundera. Att lära sig saker genom att skriva är helt enkelt väldigt fantastiskt. 

  

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mig själv. Jag skojar inte, jag jobbar utifrån devisen ”skriv en bok du själv skulle vilja läsa”. Nu när jag har kommit ut med en roman så skulle jag helt ärligt vilja veta vad jag skulle tycka om den om jag inte hade skrivit den. 

 

När jag har läst klart Klockan och spegeln, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Att bara rekommendera en bok är närmast hopplöst, men då jag gärna slår ett slag för svensk fantasy föreslår jag Anna Jakobsson Lunds Equilibrium. Det är en synnerligen välskriven och intressant bok, som liksom min utspelar sig i en stad i en sekundärvärld, men där slutar också likheterna. Vilket naturligtvis är en bidragande orsak till att jag rekommenderar den – jag gillar själv att variera min läsning. 

    

Mer information om Patrik kan ni hitta via hans förlag Undrentide och Klockan och spegeln kan ni köpa på Adlibris.