JL Fantasy

Animen lades ner redan 2012, på grund av svikande tittarsiffror, och nu har även mangan slutat på ett hastigt sätt. Bleach, serien som räknades som en av de tre stora, tillsammans med Naruto och One Piece, gick från toppen av Shounen-rankingen till botten. Vad hände egentligen? Hur kan det komma sig att denna briljanta serie föll så hårt? För att förstå detta måste vi starta från början.

Bleach hade premiär 2004 och vann pris för bästa shounen-mangan 2005. Handlingen följer den 15 årige Kurosaki Ichigo som kan se andar, Hollows. En dag stöter han på Rukia, en Shinigami, som skyddar människor från farliga Hollows. När han tvingas hjälpa henne för att besegra en ande rycks han med in i en oanad värld. 

De mer mogna huvudkaraktärerna, till skillnad från Naruto och One Piece, den unga och coola stilen och den intressanta världen gjorde att serien blev bara större och större under sina första år. Höjdpunkten hade den under sin tredje säsong - Soul Society: The Rescue. I den säsongen gjorde uppsjön av de vackra och unika karaktärerna med deras individuella krafter att varje nytt avsnitt blev en fest för ögonen. Än idag är några av dessa karaktärer mina absoluta favoriter, särskilt Aizen och Zaraki. Handlingen i säsongen var dock egentligen inte något speciellt, Ichigo var tvungen att rädda sin vän Rukia från att avrättas av den då mystiska orden av Shinigami-kaptener. Men parallellt med detta vävdes också en dold sidohandling upp det långa narrativet för hela serien, men en av de basta plottwists jag någonsin sett.

Efter denna säsong började dock Bleach tappa sitt initiativ. Serien avbryts av fillers, huvudhandlingen upprepas gång på gång (vi måste åka till X för att rädda X annars kommer X att hända) i de kommande säsongerna och de nya karaktärerna som presenteras fick aldrig samma djup som karaktärerna dittills fått. Det fanns fortfarande ett visst attraktionsvärde till serien, några vackra nya karaktärer, några coola strider, men framförallt att få se kulminationen av tredje säsongens plottwist. Men det var inte tillräckligt för att hålla serien lika spännande som den tidigare varit. Sakta men säkert tappade serien mer och mer fans och när huvudhandlingen tillslut kulminerade i säsong 14, försvann läsarskaran helt. Mangan fortsatte men blev också en blek kopia av det den en gång varit. Animen gjorde slutligen ett till försök att följa mangan i ytterligare två säsonger men vid det laget hade så många slutat se på serien att den tvingades läggas ner 2012.

Det sista arket i mangan, som nyligen avslutats var dålig på alla sätt och vis. De nya fienderna, Wandenrech Quincies, som invaderar Soul Society var så platta och hade så tråkiga krafter att jag mer eller mindre satt och skrattade mig igenom de sista kapitlen. Den coola stilen som mangan gjorde sig känd för fanns inte ett spår av - karaktärerna såg alla ganska likadana ut och världen kändes platt och livlös. Det var som att skaparen av serien själv tappat intresse för sin skapelse och bara stressat sig igen de 4 sista åren av mangan. Inget hjärta, inga överraskningar och ingen ambition att ge serien ett värdigt slut.

De inledande två säsongerna av animen och mangan är värd 5 av 5 i betyg men i det stora hela faller serien platt.

Betyg: 2 av 5

Min blogg valde att deleta min recension som jag skrivit förra veckan när jag precis sett Star Trek Beyond. Därför kommer här en kort recension av det jag kommer ihåg av filmen.

Filmen hade en intressant inledning. Lagom med humor när Kirk misslyckas med en fredsförhandling och väldigt snygga effekter när Enterprise dockar med Federationens nya rymdstation. Väl där får vi reda på att både Kirk och Spock har bekymmer. De vet inte längre om de vill tjänstgöra ombord Enterprise men ingen av dem vågar berätta för den andra.

Detta var höjdpunkten av Star Trek Beyond. Enterprise kallas ut igen för att söka efter ett skepp som försvunnit i en svårnavigerad nebulosa. Resten av filmen var en kavalkad av explosioner och oneliners. Skämten som jag tyckte var okej i början blir jag snabbt less på när de fortsätter i samma stuk genom hela filmen. Men det största problemet med filmen är att den saknar en engagerande handling. Skurken Krill, Krull, Kroll... (Kommer inte ihåg vad han hette, såhär en vecka efteråt). Skriker mest åt allt och alla under hela filmen utan att någonsin förklara varför han vill förgöra Federationen. Det är inte förrän i filmens sista 20 minuter som en dålig förklaring ges. Kirks och Spocks bekymmer, som nämndes i början, läggs åt sidan och tas inte upp igen förrän i filmens sista scen. Huvuddelen av filmen går ut på att besättningen splittras på en främmande planet och måste hitta tillbaka till varandra och sedan komma på ett sätt att besegra Krill innan han förstör Federationen med ett domedagsvapen. Förutsägbart. Jag förväntade mig mycket mer efter de två första filmerna som jag gillade.

Filmens absolut sämsta scen är när de besegrar hela fiendes flotta genom att spela en Beastie Boys låt på deras "radiofrekvens". De klara inte av "oljudet" och mer eller mindre självexploderar. Facepalm.

Om du går in för att få action och en stor dos oneliners kommer du att gilla Star Trek Beyond. Mitt råd är att inte se den på bio, om den fortfarande går på bio när den här recensionen kommer upp. Så imponerande är inte explosionerna och så roliga är inte skämten. Vänta tills den släpps på Blue Ray.

Betyg: 2/5

(Ber om ursäkt för den något ihophafsade recensionen.)

Bågens Mästare tar vid där del ett, Stäppens Krigare, slutade. Djingis har enat alla stammarna och är nu på väg att starta sin stora invasion av 1200-talets Kina. 

Boken börjar intressant med att Djingis erövrar den sista av de södraste stammarna sedan beger han sig söderut över öknen för att möta sin uråldriga fiende Djinn. En intressant inledning som omedelbart fångade mitt intresse. Tyvärr är detta bokens höjdpunk då större delen av boken inte handlar om Djingis själv utan hans två bröder, som skickas ut på ett hemligt uppdrag för att hitta ett sätt att besegra Djinns stora stenmurar. När perspektivet lämnar Djingis så lämnar också mitt intresse för boken. Relationerna mellan karaktärerna blir mindre intressant än i den första boken. Dynamiken och konflikterna mellan Djingis och de omkring honom finns inte i denna bok, han är den självklara ledaren och det finns inget som hotar hans makt.

Istället för att ha relationskonflikter som håller boken samman blir det istället deras stora fiende som ska måste göra det jobbet. Men Djinn blir aldrig någon riktigt skrämmande fiende. Mongolerna är ute på djupt vatten och är numerärt underlägsna Djinn. Man ska som läsare undra hur de, mot alla odds, ska kunna lyckas? Men när de hela tiden vinner alla strider och fienderna hela tiden agerar som idioter, man får även följa deras generalers perspektiv, så blir aldrig Djinn den skrämmande fienden de behöver vara för att hålla boken levande.

Kanske hjälper det inte till att jag nyligen lyssnade på Wrath of The Khans, av Dan Carlin. Alla sluga manövrar som Djingis gör pratade Carlin om i sin poddcast och därför kom de inte som någon överraskning för min del.

Betyg: 2/5

Spoilervarning

Filmen börjar med en scen där Apocalypse, som är farao i ett forntida Egypten, genomgår en ritual som gör att han tar över en annan mutants läkande förmåga. Under ritualen passar fiender på att anfalla den då sovande Apocalypse. Pyramiden där ritualen tog plats faller ihop och Apocalypse faller in i dvala, djupt nere i ruinen. En riktigt cool öppningsscen som gav mig gåshud. Tyvärr var dock detta filmens höjdpunkt. Efter inledningen presenteras alla hjältar: Angel, Nightcrawler, Raven, Storm, Psylock, Professor X, Magneto, Jean, Scott, Quicksilver och Beast. En timme senare vet vi vilka alla är och filmen kan nu ta vid på allvar. Men det blir inte mycket till film. Efter en kort scen där Apocalypse kidnappar Professor X, samlar Professor X:s studenter ihop sig och åker iväg för att rädda honom. Det är hela filmen - två timmar och 24 minuter lång. Om filmen hade någon mer underliggande handling måste jag ha glömt den innan jag ens lämnade biosalongen.

Jag tycker att hela poängen med sådana här äventyrsfilmer är att se sin hjälte utvecklas och lyckas. Här lyckas de utan att utvecklas vilket tar bort all dramatik. Striderna har godtagbara effekter: de skjuter stormar och laserstrålar mot varandra och det är rätt coolt ibland. Men det är allt. Koreografin är tråkig och alltför barnvänlig. I en onödig scen släpps en galen Wolverine lös och mördar en massa soldater, men istället för att bli coolt eller skrämmande känns det bara löjligt. Inget blod sprutar, ingen verkar särskilt rädd för honom och han ser mest bara gammal ut.

En annan brist är Apocalypses "fyra ryttare". Efter att han vaknat från sin dvala skaffar han sig fyra undersåtar vars enda syfte verkar vara att försvara honom medan han genomgår sin ritual för att sno andra mutanters krafter. Han väljer fyra starka mutanter: Magneto, Storm, Angel och Psylock. Det är en cool idé, men de fyra ryttarna gör ingenting. De bara står där och ser sura ut under större delen av filmen. Jag antog från de trailers som släpps att de skulle bli hjärntvättade eller nått av Apocalypse. Men nej, han visar sina krafter för dem och de faller ner på knä direkt. Det känns helt enkelt inte trovärdigt.

Skådespelarinsatserna är okej, men eftersom varje karaktär får så lite tid blir de ändå ganska platta. Marvel förlitar sig på att tittarna känner till karaktärerna från de gamla X-men filmerna och bemödar sig därmed inte att ge dem en egen film, som de gjort med Avengers-filmerna. Magneto vet inte om han är ond eller god (som vanligt). Jean Grey och Scott Summers är rädda för sina krafter (som vanligt). Raven vill inte vara en X-men (som vanligt). 

Det har släpps alldeles för många superhjältefilmer de senaste åren. När Apocalypse också använder mer eller mindre samma karaktärer och samma handling som alla de andra, börjar till och med jag att lessna på superhjältetemat. Sammantaget så är det inte den sämsta av alla X-men-filmer, och den är inte i närheten av så dålig som Batman vs Superman. Men den är inte heller i närheten av så bra som till exempel Civil War och Deadpool. Vill du gå på bio för att få lite superhjälteaction och coola effekter så är filmen helt okej. Men vill du som jag bli berörd av karaktärerna och ta med dig något även efter att du lämnat biosalen kommer Apocalypse göra dig besviken.

Betyg: 2/5

Jag tyckte att seriens koncept var väldigt intressant, kanske för att jag själv spelat onlinespelet World of Warcraft i många år. Redan efter några minuter in i första avsnittet var jag fast. Tidspressen över att deras kroppar kanske håller på att dö i den verkliga världen och att bossarna blir svårare och svårare ju längre in i spelet de kommer skapade en omedelbar konflikt som jag drogs med i.

Tyvärr blir serien inte mycket bättre än så. Handlingen tar aldrig riktigt fart utöver de första inledande konflikterna och efter några avsnitt känns inte stressen över att deras kroppar håller på att dö särskilt relevant, varken för mig som tittar eller för karaktärerna själva. De springer omkring och verkar inte vara särskilt stressade eller ens intresserade av att snabbt klara spelet. De verkar inte heller sakna sina riktiga familjer nämnvärt. När seriens ena huvudkaraktär blir tillfångatagen och spelet plötsligt tar slut långt innan de nått den sista nivån, redan halvvägs in i seriens första säsong, tappade SAO den lilla charm som den fortfarande hade kvar. Jag ville veta mer om spelvärlden och mer om hur de sista nivåerna såg ut.

Konceptet med att vara fast i en VR-värld kunde ha utforskats mer. Om jag fått veta mer om karaktärernas liv i den verkliga världen: deras relation till sina familjer, deras jobb, studier och drömmar, hade jag kanske brytt mig mer om hur det skulle gå för dem, men det gör jag inte. De blir i stället allt mer platta och förutsägbara ju längre in i handlingen man kommer.

Spelet hade också kunnat göras mer komplext, mer som moderna raid-spel. I stället för att utforska spelvärlden och dess nivåer fokuserar handlingen på mer eller mindre obetydliga sidohandlingar. Till exempel att huvudkaraktären Kirito ska hjälpa en liten flicka som har tappat sitt pet eller att han ska reda ut hur en spelare har kunnat dödats av en annan spelare - saker som inte spelar någon roll för själva grundstoryn.

Betyg: 2/5