JL Fantasy

I originalversionen är Marvelkaraktären Venom, aka Eddie Brock, mest känd som en av Spindelmannens farligaste fiender. Från början var han en tuff men ganska vanlig journalist som hade en personlig vendetta mot Spindelmannen, men när han blir infekterad av Venomparasiten genomgår han en drastisk förändring. Krocken mellan Brocks och parasitens personlighetsdrag och olika agendor gör att han till slut blir en våldsam antihjälte som räddar de han anser vara oskyldiga, men samtidigt också förgör ondska och alla som han inte gillar, inklusive Spindelmannen. 

När jag hörde att Tom Hardy skulle spela Venom blev jag överlycklig. För mig var han både utseendemässigt men också rent skådespelarmässigt perfekt för att kunna leverera en trovärdig och skrämmande Venom. Efter att ha sett trailrarna svängde dock min förväntan 180 grader. Framförallt för att jag tyckte att det verkade som att de inte lyckades fånga dynamiken mellan Brock och Venomparasiten. Jag gick därför in i biografen med låga förväntningar.

Den inledande delen är väldigt lik många andra Marvelfilmer. Den bygger upp Brock som en fantastisk, givmild och älskvärd människa. Han skänker pengar till hemlösa och småpratar med dem för att lysa upp deras dag, han klagar inte på sin granne som spelar för hög musik, han slåss mot överheten genom sina självuppoffrande journalistiska gärningar och han älskar sin flickvän mer än livet självt. I stället för att framstå som en karaktär som kan tackla det mesta framstår han i stället som någon som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. När han sedan dumpas av sin flickvän Anne Weying (Michelle WIlliams) efter att ha retat upp miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed) hoppar handlingen två år fram i tiden. Brock är nu ett vrak som inte kan ta hand om sig själv. Han söker jobb som diskplockare och håller på att bli av med sin lägenhet men får en chans till upprättelse när en vetenskapskvinna vid Drakes bolag söker upp honom och vill ge honom information om de olagliga experimenten som Drake genomför.

När Brock infekterats skiftar filmen från att ha varit väldigt allvarlig till att fyllas av överraskande mycket slapstick-humor, vilket gjorde det otydligt vilken känsla filmen försökte förmedla. I början kan parasiten bara skrika ut enkla kommandon till Brock, som "HUNGRIG!" eller "MAT!", men efter bara några få scener kommenterar den Brocks misslyckade sexliv och öppnar upp sig kring att även hen var en "loser" på sin hemplanet. I en intervju med regissören Ruben Fleischer säger han att samtidigt som han försökt skapa en mörkare hjältefilm har han även velat få med en aspekt av en slags "buddy-film". I mina ögon hade filmen gärna fått höja åldersgränsen och omfamnat den mörkare versionen av Venom mer och tagit bort buddy-aspekten helt och hållet. Nu blir den i stället en slags PG 13-film med väldigt mörka kulisser och teman men utan att gå in i något av dem särskilt djupt. Till exempel dör det människor till höger och vänster – huvuden bits av, människor torteras och utsätts för experiment men vi får inte se en droppe blod och väldigt lite reflektion av de våldsamma händelserna. 

Kontrasten mellan Brocks personlighet innan och efter parasiten flyter inte heller ihop på ett troligt sätt. Samma sak gäller konstigt nog också parasitens personlighet. I början är hen helt fokuserad på mat medan den i slutet reflekterar om tingens tillvaro och sin framtid på jorden. De hade kunnat göra Venomparasiten till någon slags primal kraft eller dylikt. Men när de i stället har små skämtsamma dialoger och diskussioner med varandra blir Venomparasiten en egen karaktär, vilket hade kunnat vara väldigt intressant om den delen utforskats mer.

Tyvärr är det också en del scener i filmen där Hardy överspelar, medan han i flera andra scener underspelar. Liknande problem finns även hos Riz Ahmed och Michelle Williams. Eftersom ingen av dem vanligtvis är dåliga skådespelare landar jag i slutsatsen att de tvingats arbeta med ett dåligt manus och dålig regi.

Trots alla dessa brister tycker jag ändå att filmen var sevärd. Tempot är välavvägt och den överliggande handlingen är helt okej. Eftersom Spindelmannen inte är med i den här filmen har de ändrat karaktärens bakgrundshistoria något men i det stora hela är det samma som i serien vilket jag uppskattar. Jag gillade också att det är en mörk anti-hjältefilm men hade önskat att de vågat dyka ännu djupare in i det temat. Jag hade kanske gett filmen en trea i betyg om det inte vore för tonskiftningarna och den dåliga regin. 

Vill du ha en något mörkare hjältefilm kan Venom vara värd att se när den kommer ut på DVD men jag skulle inte se om den på bio. Jag tror inte att den här versionen av Venom kommer att leva vidare in i Marveluniversumet.

Betyg: 2 av 5

Vill du läsa fler recensioner? 

Tau (Netflix)

Solo: A Star Wars Story

And-Man and The Wasp

Annihilation (Netflix)

Ready Player One är en prisvinnande sci-fi-roman från 2011 av Ernest Cline. Nu har boken gjorts till film och det är ingen mindre än Steven Spielberg som håller i tyglarna.

Filmen har ett intressant koncept med en dystopiska framtidsversion som balanseras upp med en effektfylld VR-värld som kallas Oasis. Under den första halvan av filmen, när man får lära känna karaktärerna och de båda världarna som de lever i, räckte konceptet för att hålla mitt intresse. Men när inledningen är över och handlingen ska bära filmen vidare håller den inte samma kvalité. 

Det största problemet jag hade med filmen var huvudkaraktärerna. De anser sig vara dem som kan mest om tv-spel och om Oasis skapare, Halliday, som numera dyrkas som en gud. Gång på gång i filmen demonstrerar karaktärerna hur mycket det kan om popkulturella referenser från Hallidays dagar. Genom att namedroppa dussentals spel och filmreferenser som de ironiskt nog troligtvis aldrig spelat själva, utan endast lärt sig om genom att studera wikipediartiklar. Det ondskefulla företaget IOI och dess skapare, Sorrento, målas upp till att endast vara ett vinstdrivet, själslöst företag som vill ha kontroll över Oasis för att kunna tjäna ännu mer pengar.

Jag hade hoppats på att få ta del mer av de konflikter som kan uppstå när människor lever för mycket inuti spelvärldar. Dessa typer av problem ser man nästan ingenting av i filmen, snarare tvärtom. När Wades genomgår en personlig kris i den verkliga världen verkar han knappt bry sig utan kastar sig åter igen in i den virtuella verkligheten utan en tanke på att hela hans liv har förändrats. Men det är inte bara Wade som inte bryr sig om den verkliga världen. Inte någon av bikaraktärerna försöker åstadkomma något i verkliga världen utan alla är helt besatta av Oasis. Detta gör att världsbygget som jag på förhand trodde skulle vara filmens starka också blir platt. 

Visst skrattar jag lite åt en del av de hundratals spelreferenser som kastas åt tittarens håll, som när Wade helt plötsligt gör en Hadoken mitt i slutstriden. Men istället för att låta referenserna sjunka in och vara en aktiv del av berättelsen blir flodvågen av populturella referenser bara en gimick utan större mening. Jag störde mig på att Spielberg inte verkar ha någon förståelse för vad det kan innebära att vara en spelnörd. Nördarna i filmen porträtteras som svaga, töntiga, kan inte få några tjejer, helt världsfrånvända och det är endast de som kan varje detalj om alla spel som någonsin har gjorts som är en "riktig nörd". 

Betyg: 2 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

Star Wars: The Last Jedi

Ghost in The Shell (2017)

Netflixs nya satsning Bright är, enligt dem själva, den mest sedda originalfilmen i Netflix historia. På sin första helg sågs den av 11 miljoner tittare. En uppföljare är redan bekräftad, vilket säger något eftersom Bright uppges ha kostat 90 miljoner dollar att producera. 

Vi var fem personer som började se filmen men jag var den enda som orkade se alla 117 minuter. Jag förstår dem som tröttnade. Bright är i grunden en uttjatad buddy cop-film med alldeles för mycket action och en Will Smith i huvudrollen som känns som att han går på autopilot. Regissören David Ayre är senast känd för Suicide Squad...

Det största problemet med filmen är att den inte bygger ut världen tillräckligt. Alla karaktärer och även hela raser blir stereotypa vilket gör att de aldrig känns som en naturlig del av samhället de lever i. Förutom Jacoby är alla orcher exakt likadana, klär sig likadant, pratar likadant och lyssnar på samma typ av musik. Detta förstärks med överspelat skådespeleri och förutsägbara dialoger fulla av one liners och mossigt getto- och snutlingo. Om detta ska vara en fantasyvärld i nutid måste de anstränga sig mer för att få den att verka trovärdig. Med tanke på att det var Ayre som gjort filmen så kunde jag inte att låta bli att tänka på hur många likheter filmen har med Suicide Squad och dess problem. 

Trots filmens brister förstår jag varför den varit en hit för Netflix. Det finns något lockande med att se alver, orcher, pixies och kentaurer i vår värld. Jag gillar tanken med att orcherna är underklass och alverna överklass, även om det blir för övertydligt i den här filmen.

Världen känns full av potential som inte utforskas. I en kort scen får vi se hur en kentaur går förbi i polisuniform och fantasynörden i mig hoppar till av förväntan, men ingenting kommenteras eller fördjupas på något sätt. Detta görs inom flera områden, till exempel magi. Ward och Jacoby kommer över den allsmäktiga staven som beskrivs "som ett kärnvapen som kan uppfylla önskningar", men är det bara genom wands som magi kan utövas eller finns det någon annan form av magi? En annat område som låter väldigt intressant är världens historia. För 2 000 år sedan besegrades mörkrets furste av en armé av dvärgar, människor och alver. Men det sägs inte mycket mer än så, och vad har hänt under de 2 000 åren som följde? Har deras värld haft en renässans, en medeltid eller en häxprocess? Vilka religioner dominerar världen? Det finns mycket jag skulle vilja veta mer om, men istället får vi ungefär en och en halv timme av explosioner.

Sammantaget:

Efter att ha väntat i 20 år på en ny säsong av min favorit anime slängde jag mig över sociala medier och meddelade alla mina vänner att en ny säsong av Berserk snart skulle släppas. Den inledande hoppfullheten utbyttes dock snart av en chockartad känsla. Jag trodde inte att det skulle kunna vara möjligt men skaparna har helt misslyckats med att skapa en värdig uppföljare. 

Säsong två släpptes 2016 och det allra mest uppenbara problemet med den, och även säsong tre som tog vid året därpå, är dess animation. De misslyckas på alla tänkbara sätt med att både animationen och med ljudeffekterna. Det är stundtals så dåligt att jag stundtals inte kan göra annat än att skratta.

Jag fokuserar dock sällan på de grafiska delarna av någon anime utan har alltid sett det som en trevlig bonus om animationen är bra, men inget som är nödvändigt för att jag ska fortsätta se en serie. Men även jag hajade till när jag såg just hur dåligt animerat den här serien är. Se exempel i klippet ovan. Hade det inte varit för att originalet var så bra som det var hade jag inte fortsätt titta.

Men hur bra är handlingen? 

Spoilervarning

Säsong två följer löst mangan och de händelser som tar vid efter att Guts blivit The Black Swordsman. Han vill hämnas sina vänners död men tvingas istället fokusera på att skydda sin trasiga älskare Casca. Överlag en rätt trist och händelselös säsong förutom att en del bestående följeslagare presenteras.

I säsong tre händer desto mer. Guts träffar Schierke som förändrar hela animen (till det sämre) med sina trollformler och sitt barnsliga humör. Mot säsongens sista avsnitt får även Guts Berserkerrustningen som på många sätt definierar hela mangan. Säsongen avslutas med att Guts strider mot den nya Band of The Hawk i en slutstrid som var intressant men alltför kort.

Både säsong ett och två avviker en del ifrån mangan men följer ändå helhetskänslan med den mörka och blodiga världen väl. Jag har dock inte varit en särskilt stor fan av något av handlingarna som tar vid efter Griffiths transformation. Mangan senare ark har aldrig lyckats fånga kamraderiet, det känslomässiga djupet, wowkänslan i stridsscenerna eller den taktiska briljansen som animens första säsong gjorde.

Sammantaget: 

Båda säsongerna är underväldigande. Det är inte bara animationen som är dålig utan även handlingen och karaktärerna är inte i närheten av lika intressanta som Guts, Casca, Griffith och de andra var. Jag kände aldrig någon form av oro för karaktärerna, inte ens för Casca som är på väg att dö ett dussintalsgånger. Till och med Guts, är inte lika intressant som han var i den första säsongen, vilket gör att det endast är den avslutande striden i säsong tre som har en gnutta av wowfaktor.

Det är svårt att beskriva just hur besviken jag är. Från att ha varit den bästa animeserien någonsin till att bli detta. Under de inledande avsnitten av säsong två tänkte jag att jag inte skulle döma den genast. Den kanske kunde ta sig, Guts var en av de allra coolaste karaktärerna som någonsin gjorts så jag tänkte att även om allt annat omkring skulle suga skulle åtminstone han rädda serien med sin blotta närvaro. Men tyvärr är inte så fallet. Jag kan dock inte sträcka mig så långt som att ge den 1 av 5 i betyg. Världen och upplägget är fortfarande intressant och de korta scenerna i slutet av serien med Guts och Griffith, samt striden med den nya Band of The Hawk innehåller fortfarande nån slags mystik som gör att jag inte kan sluta titta. 

Betyg 2 av 5

De Rotlösa från 2014 är Marcus Olaussons debutroman, den första av sex böcker i high fantasy-serien Serahema Saporium. Enligt honom ska det bli en långtgående serie där de första sex böckerna ska utspela sig i en medeltida handling. Men serien slutar inte där. Serahema Saporium 2 kommer att utspela sig i framtiden i en miljö inspirerad av amerikanskt 30- och 40-tal, lo-fi Star Wars och Romarriket. Marcus har med andra ord storslagna planer för sin serie, något som jag uppskattar i en tid när många författare undviker allt för tidskrävande skrivprojekt. Men detta episka världsbygge är inte den enda anledningen till att Marcus Olausson är extra intressant att hålla ögonen på. Hans sidoprojekt fantastikhjälpen tror jag kan bli något som drar till sig mycket publicitet, samtidigt som det står för en god sak.

Världen

Världen är bokens starkaste sida. Den känns genomtänkt och verkar rymma många hemligheter. Allra mest gillade jag magisystemen. Världen Serahema har fyra separata magisystem, beroende på om man räknar demonritualen, som var min favoritscen, i bokens inledning som en del av ett eget magisystem. De andra magisystemen är klassisk elementär- och blodsmagi, men här finns också Saven: ett originellt och intressant magisystem där rå magi flyter runt i ett slags blodomlopp runt hela världen. På särskilda platser där flera savtrådar möts kan en Savmästare släppa lös otroliga krafter över världen. Vi får ta del av en hel del träning och mindre skärmlystringar men de stora episka striderna kvarstår till kommande böcker, något jag ser fram emot.

Världen består så vitt jag har förstått av flera olika raser men i denna inledande bok kretsar handlingen framför allt kring gudar och människor. Ett problem som jag brukar ha med berättelser där gudar vandrar på jorden tillsammans med människor är att de inte känns som riktiga karaktärer, utan snarare blir verktyg för att föra handlingen framåt. De Rotlösa faller i samma fälla – förutom den övergripande berättelsen om hur världen kom till och gudarnas roll i kosmos känns gudarna ganska historie- och identitetslösa.

Handling

De Rotlösa börjar med att staden Landanor attackeras av Fhularis – stora bepansrade odjur, och Dasheptis – mörka vampyraktiga magiker som använder blodsmagi. Pojken Elderim räddas dock av varg- och eldguden Elaris. Elderim förs till en grotta där han tillbringar sin ungdom tillsammans med Elaris, som blir en slags fadersfigur och läromästare.

Elderims tid i grottan är den svagaste delen av boken. Det sker inte särskilt mycket framåtrörelse utan främst infodumpar i dialogform om gudar, profetior och magisystem. Även om det finns flera intressanta aspekter med magisystemen försvinner mycket av mystiken när allt presenteras så svart på vitt i bokens inledning. Jag hade önskat att man som läsare fått gissa och fundera hur magin fungerar innan allting avslöjas. 

När Dasheptis till slut hittar deras gömställe flyr Elderim. Han tvingas då ut i världen och ramlar snart över två krigare, Rendon och Cal, som blir hans kompanjoner. Tillsammans försöker de uppfylla en av profetiorna som verkar vara kopplad till Elderim: att finna det legendariska elementarsvärdet Åskvigg samtidigt som Elderim också måste lära sig att bruka magierna för att kunna döda den onda guden Naemin.

Överlag känns handlingen mer som en introduktion för kommande böcker, snarare än en bok som ska bära sig själv. Detta gör att jag som läsare blir aningens besviken när ingen av de större frågorna kring profetiorna ens delvis har besvarats när jag läst färdigt. Marcus säger själv i en intervju av Markus Sköld att han ursprungligen planerat att skriva tre böcker, men att förlaget tyckte att böckerna blev för tjocka och att han därför fick dela upp dem och skriva om handlingen något. 

Karaktärer

Jag hade svårt att knyta an till huvudkaraktären Elderim, mest på grund av att han bott i skogen med en talande varg i större delen av sitt liv. Han upplevs ganska platt på grund av sin enkelspåriga uppväxt. Även Rendon och Cal beskrivs båda som rätt stereotypa "fighters" och även om man får viss information om deras bakgrund saknar de en tydlig röst. Detta gör att dialogen mellan karaktärerna ofta blir stel och ganska repetativ när Rendon och Cal i vart och varannat kapitel skrattar åt Elderims okunskap om världen. De karaktärer som är mest intressanta är istället bikaraktärerna: tjuven Belmonne och Odanha, Skapelsens dotter. De har egna agendor, något annorlunda personligheter och blir därför friska fläktar till handlingen. Men dessa utgör tyvärr endast en bråkdel av handlingen.

Sammantaget

Jag är nyfiken på Marcus Olaussons författarskap på grund av hans spännande projekt Fantastikhjälpen och för att han är en av få svenska författare som skriver långa high fantasy-serier. Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte valt att läsa boken. Jag gillar klassiska fantasyberättelser, men av baksidetexten att döma kändes De Rotlösa för genretypisk. Detta verkar dock vara ett medvetet val av författaren. Marcus säger själv i en intervju av Ylva Lee Lindell "Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan."

Jag ser dock två problem med denna metod. För det första finns det en risk att läsarna blir avskräckta innan handlingen hunnit ta sig fram till twisterna, ungefär så som jag upplevde boken. För det andra finns det en risk att de läsare som vill ha en traditionell fantasyberättelse blir besvikna när twisten dyker upp och förändrar handlingen till något de inte vill läsa. Jag delar därför författarens oro om att många läsare kommer att döma ut Serahema Saphorium på förhand. Utifrån vad jag läst i recensioner och intervjuer blir dock serien bättre och mer originell i de efterföljande böckerna. Jag kommer därför att ge serien en chans och jag hoppas att du gör det med.

Betyg: 2/5