JL Fantasy

Svavelvinter:  Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.

King of Thornes: Del två i The Broken Empire trilogin. Den första boken var intressant med en annorlunda huvudkaraktär men jag kände genast i bok två att det bara var mer av bok ett (som jag var rätt less på mot slutet). Jag hade ingen sympati för den elaka huvudkaraktären och ville inte lyssna på en bok där jag hela tiden hoppade på att huvudkaraktären skulle dö.
Half a War: Del tre av Joe Abercrombies Shatterd Sea trilogi. Jag började lyssna på Half a War men fann att jag inte hade energin att sätta mig in i en ny huvudkaraktär. Världen var inte tillräckligt intressant och när huvudkaraktären Thorn från bok två inte längre var kvar orkade jag inte sätta mig in i handlingen.
Attack on Titan: Årets största besvikelse. Säsong ett var det mest hypade under 2015. Så när säsong två av mangan släpptes var mina förhoppningar höga. Tyvärr blir handlingen allt för rörig, med massor av tillbakablickar, något som jag sällan tycker görs bra. Karaktärsutvecklingen stannade av och jag slutade snart bry mig om både handlingen och karaktärerna. 

Tokyo Ghoul: I likhet med Attack on Titan blev den här serien allt för rörig och jag slutade bry mig om karaktärerna.

Kabaneri of the Iron Fortress: Såg halva säsongen av denna postapokalyptiska anime. Den hade en del intressanta inslag men överlag fann jag mig tappa intresse för den kändes förutsägbar.

Twin Star Exorcists: se ovan.

Odinsbarn: Den mest hypade nordiska fanasyboken under 2015. Jag gillade inte boken av den enkla anledningen att uppläsaren var fruktansvärd. Jag plågade mig igenom tre kapitel men fann inte handlingen tillräckligt intresseväckande för att fortsätta uthärda den dåliga uppläsaren. 

Food Wars: Matlagningsanime. Av alla serier och böcker på den här listan så var detta nog den bästa. Temat matlagning kändes inledningsvis annorlunda och intressant. Anledningen att jag ändå slutade se på den var för att den kändes för förutsägbar och repetitiv. Jag gillade inte heller alla sexuella anspelningar.

Inför 2016 såg jag fram emot flera Marvelfilmer: Deadpool, Civil War, Apocalypse och slutligen Doctor Strange. Av dessa var Doctor Strange den jag var allra mest kritisk till. Stephen Strange och hans krafter är så speciella att jag inte trodde att Marvel skulle kunna få det att fungera på film. Men jag hade fel. Dr Strange är en av de absolut bästa filmer som Marvel gjort; topp 3 tillsammans med Deadpool och The Winter Soldier. Vad är det som gör filmen så bra?

1. Specialeffekterna. Marvel har överträffat sig själva i den här aspekten. Vilket är bra för dem med tanke på hur mycket CGI-effekter filmen innehåller. Se den i 3D om du har möjlighet.
2. Skådespeleriet. Benedict Cumberbatch är perfekt som Dr Stephen Strange. Jag har hört flera säga att detta kan bli första gången en skådespelare får en Oscar för en roll som en superhjälte. Men även bikaraktärerna är trovärdiga, vilket är nödvändigt för att ge filmen den tyngd den behöver bland alla specialeffekter. 
3. Handlingen. Detta är en presentationsfilm. Hela poängen med filmen är att bygga upp huvudkaraktären Dr Strange och det gör den på ett pålitligt sätt, troget serietidningarna. Om jag skulle jämföra den med någon film ligger nog Batman Begins närmast, men enligt mig är Doctor Strange bättre än den på alla punkter. Den innehåller kanske inte så många twister eller djupa moraliska funderingar som till exempel The Winter Soldier eller The Dark Knight Rises, men det är inte heller vad jag förväntade mig.
4. Humorn. Flera av de senaste Marvel-filmerna har jag tyckt haft för många och för uppenbara oneliners. Dr Strange faller inte i samma fälla utan håller humorn på en lagom nivå. 

Det enda som gör att filmen inte får 5 av 5 i betyg är att den saknade det där lilla extra. Även om handlingen var bra så kunde jag inte undgå att känna att jag gärna hade velat ha någonting mer, lite mer djup eller lite mer överraskning. Detta kan dock bero på att jag visste om de twister som filmen skulle bjuda på, eftersom jag känner till karaktären ganska väl sedan innan. Samma känsla fick jag även med skurken Kaecilius, som spelas av Mads Mikkelsen. Även här är skådespeleriet bra men förutom några strider får han inte särskilt mycket utrymme i filmen. Jag hade gärna sett någon mer scen som fördjupade karaktären.

Sammantaget bygger filmen upp huvudkaraktären på ett bra sätt och bollar upp för framtida Marvel-filmer. Det återstår att se hur Dr Strange och hans sällsamma krafter kommer att påverka resten av Marvel-universumet, men med tanke på hur välgjord den här filmen var så är jag väldigt förväntansfull. Doctor Strange kommer att förändra tonen för hur Marvel tar sina filmer framåt i fortsättningen och det är en väldigt bra sak.

Betyg: 4/5

Blood Song, den första boken i Shadow of the Raven trilogin, är en mörk gritty fantasy som självpublicerades 2012 av författaren Anthony Ryan men plockades senare upp av Orbit Books. Den är precis en sådan fantasyberättelse som jag letat efter. En klassisk fantasysaga, där den unga pojken tränas till att bli en näst intill perfekt svärdsman men med en modern värld, trovärdiga karaktärer och en mörk handling. Vid en första anblick tycks boken vara ganska stereotypisk, den tråkiga framsidan gör inget för att minska detta intryck, och undviks kanske därför av en del läsare. Men jag uppmanar er att ge den en chans. Blood Song må vara stereotypisk men den gör alla de klassiska tropen så bra att den absolut är värd er tid. 

Bokens struktur liknar Patric Rothfuss upplägg i The Kingkiller Chronicle. Vi får först följa en historiker i det Alpiriska riket, Vaelins fiender, som fått uppgiften att skriva om Vaelins liv. För dem är Vaelin "The Hope Killer" och han är på väg till sin egen avrättning, efter att ha tillfångatagits av Alpirierna i kriget. Vaelin börjar berätta om sitt liv för historikern och här hoppar vi tillbaka i tiden till den dag då Vaelin lämnades på den sjätte orderns trappa. 

"He had many names. Although yet to reach his thirtieth year history had seen fit to garner him with titles aplenty: Sword of the Realm to the mad king who sent him to plague us, the Young Hawk to the men who followed him through the trials of war, Darkblade to his Cumbraelin enemies and, as I was to learn much later, Beral Shak Ur to the enigmatic tribes of the Great Northern Forest. But my people knew him by but one name and it was this that sang in my head continually the morning they brought him to the docks: Hope Killer. Soon you will die and I will see it."

Personligen gillar jag berättelsen om Vaelin mer än t.ex. den om Kvothe i den bästsäljande Name of The Wind. Vaelin är sympatisk, lojal och omtänksam men drar sig samtidigt inte för att göra det som krävs för att nå resultat. Han känns, trots sina färdigheter, verklig till skillnad mot den närmast perfekta och irriterande Kvothe. Även bikaraktärerna, hans bröder Dentos, Barkus, Caenis och Nortah men även Kung Janus och hans dotter prinsessan Lyrna är alla olika varandra och drivs av egna motiv som gör dem till några av de allra mest intressanta karaktärer jag läst om.

Världen är som sagt en traditionell mörk fantasyvärld med medeltida inslag och fylld av hemligheter som sakta nystas upp för läsaren. Inget spektakulärt eller unikt men precis som karaktärerna - välskrivet. Allt ifrån religion, ekonomi, politik och krig känns nyanserat och trovärdigt. Magin förklaras delvis mot bokens slut men är överlag väldigt mystisk och kommer förhoppningsvis utforskas mer i seriens två efterföljande böcker. 

Sammantaget är det en blodig actionpackad berättelse med flera twists som gör att du inte vill lägga ifrån dig den. Det enda som gör att den inte får ett 5/5 i betyg är att jag saknar en nemesis, en motståndare till Vaelin som får mig intresserad. Även om huvudkaraktären har gott om fiender, mäktiga sådana också, känner jag ändå aldrig någon känslomässig koppling till dessa. 

Betyg: 4/5

Gillade du scenerna med Luke Cage i Jessica Jones kommer du gilla honom i den här också. Förutom att han flyttat till Harlem har nästan ingenting hänt. Istället kretsar handlingen mest om Lukes förflutna, de experiment som gjorde honom osårbar och framförallt om hans motvilja till att bli en "hjälte". De problem som Luke tvingas hantera begränsas till Harlem och det är också där seriens styrka ligger. "Små" problem med mycket känsla. Om Luke skulle misslyckas får skurkarna fortsätta styra Harlem men världen går inte under. Detta ger serien en känslomässig tyngd och en äkthet som bär handlingen genom hela säsongen. 

Serien blev väldigt hypad redan innan den släpptes. Dagen efter att den släpptes kraschade Netflix servrar av överbelastningen. Men lever Luke Cage upp till alla förhoppningar? 

Ända sedan Iron Man 2008 har samtliga hjälteberättelser haft vita hjältar som huvudperson. Den här serien är den första på länge med en svart huvudperson och den utspelar sig i Harlem, de svartas Mecca. Hela serien är djupt förankrad i de svartas historia. De problem som de mött, inte bara slaveri och rasism, utan också innerstadsproblem och hela den pågående Black Lives Matters rörelsen tas upp i serien. Luke är en osårbar svart man i en tid då rasism, korrupta politiker och poliser är en het fråga i USA. Man han är också, trots sina krafter, en man av folket. Han lyssnar på hiphop och rapmusik och går klädd i en enkel hoddie, inte någon spandexkostym. På grund av detta kommer han troligtvis bli den förebild som länge saknats i superhjältefilmer, för en hel generation av unga svarta. 

Harlem behandlas med ömhet och i stort sett varje avsnitt lyfts historiska och kulturella ikoner fram. Särskilt i seriens musik som så vitt jag kunde höra enbart bestod av svarta artister. Faith Evans, The Delfonics, Raphael Saadiq och Charles Brady gör t.ex. uppträdanden i serien. Men min personliga favorit är scenen då Method Man och Luke Cage byter hoodie varpå Method Man senare rappar om Lukes betydelse för Harlem - "People say we don't need another hero, but now we got one."

Alla Marvel/Netfilxserier håller relativt hög klass och Luke Cage är en av dem som håller allra högst nivå. Personligen tyckte jag dock att Jessica Jones var snäppet bättre. Den hade en spänningsfaktor som Luke Cage aldrig når upp till. När jag såg Jessica Jones mådde jag fysiskt dåligt av skurken The Purple Man. Jag var uppriktigt rädd för vad som skulle hända härnäst. I Luke Cage är jag aldrig det minsta orolig om han ska lyckas eller inte. När Luke strider är det som om en stridsvagn skulle slåss mot ett basebollträ och detta tar bort spänningen. Till och med de gånger Luke faktiskt möter motstånd känner jag aldrig någon oro.

Sammantaget är Luke Cage definitivt sevärd. Musiken, miljön, en del av karaktärerna gör att säsongens första halva är topklass. Spänningen avtar dock eftersom, mest på grund av att Luke saknar en riktigt bra antagonist som kan ge honom motstånd.

Betyg: 4/5

Re:Zero verkar till en början vara ännu en "jag har fastnat i en fantasyvärld-saga" men den är långt ifrån det. Re:Zero är den bästa animeserien som startat under 2016. Den är mörk, trots den lättsamma inledningen, full av action, drama, komedi och bäst av allt, fylld av plot-twists, fler än jag någonsin sett i en animeserie. När jag var halvvägs in i säsongen var jag fortfarande inte säker på hur säsongen skulle sluta eller om huvudkaraktären ens var på rätt sida. Samtidigt fann jag mig själv ändå hejandes på Subaru och hans nya vänner, alltid orolig för att han plötsligt skulle göra något fel - dö - och behöva börja om från början. Även om storyn var lite förvirrande i några avsnitt lämnade första säsongen mig nöjd, tillsammans med dussintals frågor och en längtan efter säsong två.

Det var inte bara den annorlunda handlingen som var Re:Zeros starka sida. Den har även några av de bästa karaktärer jag sett detta år, alla med sina egna agendor och unika karaktärsdrag som gör att de känns trovärdiga samtidigt som de sticker ut från mängden. Att Subaru överlever sin egen död gång på gång och måste börja om skapar en intressant dynamik till karaktärerna runt omkring honom - han minns dem, men de minns inte honom.

Gillar du berättelser med trovärdiga karaktärer, klassiska fantasyvärldar och en handling som överraskar dig i så gott som varje avsnitt. Då är Re:Zero animen för dig.

Betyg: 5/5