JL Fantasy

Vilken är Marvels bästa film?0

08 april 2018

Marvel har gjort 18 filmer i deras unika MCU. Det började 2008 med Iron Man och nu är det dags att knyta ihop säcken med Avengers 3 och Avengers 4. Men vilken av alla dessa filmer är den bästa och den sämsta?

Marvel

  

Det som oftast gör att jag sätter ett högt betyg på en Marvel-film är att huvudkaraktären känns trovärdig. Ett stort problem som superhjältefilmer har är att det lätt blir tjatigt och alla filmer känns mer eller mindre likadana. Genom att karaktären upplevs som en verklig person som ställs inför spektakulära hinder försvinner tjatigheten i stor utsträckning. Därför är det viktigare att skapa en trovärdig huvudkaraktär än att actionscenerna är snygga och storslagna. 

Här är min lista över alla filmer som lett fram till Infinity War. 

  

Plats 18. Thor: The Dark World (Nov 8, 2013)

Thor: The Dark World

Den enda av Marvels filmer som är rent ut sagt usel. Alla andra filmer har vissa aspekter som gör dem sevärda på nått sätt, men inte Thor: The Dark World.

  

Plats 17. Captain America: The First Avenger (Jul 22, 2011) 

Captain America: The First Avenger

Captain America har alltid varit en karaktär som jag har haft svårt för och den här filmen gjorde inget för att ändra mina förutfattade tankar. Karaktärerna kändes inte som riktiga människor utan mest som lösryckta arketyper, handlingen var varken bra eller dålig. Men det som gjorde den här lite sämre än flera av de andra introduktionsfilmerna var heja Amerika-referenserna och att jag även är less på att se nazister som skurkar i filmer. Inte en dålig film som The Dark World men inget som jag skulle vilja se om igen.

   

Plats 16. The Incredible Hulk (Jun 13, 2008)    

The Incredible Hulk (2008)

Samma problem som The First Avenger men utan nazister och heja Amerika-referenser.  

  

Plats 15. Iron Man 3 (Maj 3, 2013)

Iron Man 3

Egentligen mer intressant än Ironman 2 och flera andra av Marvels filmer, men jag störde mig otroligt mycket på hela Mandarin-twisten, därför rasar Iron Man 3 i rankingen.

  

Plats 14. Iron Man 2 (Maj 7, 2010)   

Iron Man 2

På många sätt en rätt intetsägande film. Whiplash var en platt skurk men filmen hade inte någon stor besvikelse som Ironman 3 hade.  


Plats 13. Guardians of the Galaxy Vol. 2 (Aug 8, 2017)

Guardians of the Galaxy 2 Payoff - Movie Master

Guardians och the Galaxy-filmerna är svårplacerade i den här listan eftersom de har en särskilt ton. Även om vol 2 hade flera intressanta delar innehöll den alldeles för mycket one liners och det var för mycket påklistrade karaktärskonflikter vilket gjorde att allt kändes rätt platt. För mycket, för fort helt enkelt. 

  

Plats 12. Thor: Ragnarok (Nov 3, 2017)

Thor: Ragnarok

Thor: Ragnarok led av liknande problem som Guardians of the Galaxy 2. Mitt största problem var att de klämde in för mycket skämt i en handling som hade kunnat vara fylld av spänning och mörker. De lämnade också vetenskapen bakom sig och gjorde allt magiskt. Även denna hade alltså för mycket action och skämt och inte tillräckligt med djup.

  

Plats 11. Thor (Maj 6, 2011)

Thor

Lite väl prålig med all CGI kring Asgård. Platsen kändes aldrig i närheten av så levande som t.ex. Wakanda gjorde i Black Panther. Men samtidigt var det en rätt bra introduktionsfilm för karaktären Thor. Jag kommer ihåg att jag var var positivt överraskad efter biobesöket.

  

Plats 10. Avengers: Age of Ultron (Maj 1, 2015)

Avengers: Age of Ultron

Den sämre av de två Avengersfilmerna gör i stort sett alla de vanliga felen. För många nya karaktärer och för lite fokus på de karaktärer man vill följa. Halvdana actionscener, massor av one liners, men framförallt en dålig skurk. Trots detta är det ändå intressant att se alla karaktärerna i samspel med varandra. Överlag en sevärd film men med en hel del brister. 

  

Plats 9. Captain America: Civil War (Maj 6, 2016) 

Captain America: Civil War

Civil War sticker ut från mängden på ett bra sätt. Den vågar chansa och skapa en huvudhandling som inte handlar om ett yttre hot utan istället om en kamp inom hjältegruppen. Jag minns att jag var helt lyrisk efter biobesöket, mycket för att Spiderman gjorde ett efterlängtat inhopp. I efterhand är det dock inte en film som lämnade ett särskilt stort intryck. Jag önskar nog att hela Captain America och Iron Man-konflikten hade fått mer djup och trots att det är en superhjältefilm önskar jag att den hade vågat vara mer politisk än vad den var. 

  

Plats 8. Ant-Man (Jul 17, 2015)

Ant-Man

Ant-Man är den enda Marvelfilmen som jag inte såg på bio för jag tänkte att det inte fanns någonting med filmen som skulle vara bra. När jag väl såg den på DVD ångrade jag mig djupt. Ant-Man är en av de roligaste marvelfilmerna samtidigt som man känner för huvudkaraktären och hans mål.

 

Plats 7. Black Panther (Feb 16, 2018)

BP Payoff Poster

Black Panther är den snyggaste Marvelfilmen hittills. Wakanda och andevärlden lämnade ett starkt intryck på mig och det var uppfriskande att se en film med mer eller mindre uteslutande svarta karaktärer. Tyvärr är handlingen och karaktärerna inte lika intressanta vilket drar ner helhetsintrycket.

  

Plats 6. Doctor Strange (Nov 4, 2016)

Doctor StrangeEfter Guardians of the Galaxy är Doctor Strange nog den film som överraskat mig mest. Jag hade svårt att se hur de skulle kunna göra en film med så mycket magi och få det att passa in i Marvels universum utan att det skulle kännas påklistrat. Men de lyckades med det tack vare Benedict Cumberbatch. Jag fullkomligen älskade både karaktären Dr Strange och skådespeleriet. Handlingen är dock rätt standard vilket gör att den inte hamnar högre upp på listan.

 

Plats 5. Guardians of the Galaxy (Aug 1, 2014)

Guardians of the Galaxy

Groot: "I am Groot!" Rocket: "I know they're the only friends we've ever had!"

Ensamble-filmer brukar ofta misslyckas fatalt eftersom det blir för många karaktärer som slåss om skärmtiden. Guardians of the Galaxy lyckades dock hitta en perfekt balans mellan alla karaktärerna och den är den roligaste av alla marvelfilmer. Hade det inte varit för den platta skurken Ronan the Accuser hade Guardians of the Galaxy kanske toppat listan.

  

Plats 4. Iron Man (Maj 2, 2008)

Iron Man (2008)

Filmen som startade allt. Robert Downey Jr är en perfekt casting för den exentriska miljadären Tony Stark. Ironman 1 är en ursprungsberättelse, inte bara för karaktären utan för tonen för hela marveluniversumet. Filmen är intressant från början till slut även om den inte överraskar eller sticker ut på något särskilt sätt. Kanske förtjänar den inte att vara riktigt så här högt upp på listan om man jämför den med alla andra filmer men när den släpptes var den något helt unikt vilket gör att Ironman förtjänar den höga placeringen.

  

Plats 3. Marvel's The Avengers (Maj 4, 2012)

Marvel's The Avengers

Likt hur Ironman var filmen som startade allt så var också Avengers det på sitt sätt. Aldrig tidigare hade vi sett en film som lyckades kombinera flera stora karaktärer i en och samma film. Avengers är på många sätt rätt förutsägbar men den levererar på exakt alla sätt som den gav sig ut för att göra. 

  

Plats 2. Captain America: The Winter Soldier   (Apr 4, 2014)

Captain America: The Winter Soldier

Jag gillade inte den första Captain America-filmen särskilt mycket och blev därför väldigt överraskad över djupet som The Winter Soldier hade. Den är fylld av plot twists, kanske de bästa actionsekvenserna av alla Marvelfilmer, trovärdiga karaktärsmotiv och en väldigt välbalanserad handling. Hade det inte varit för att jag är så otroligt kär i den sista superhjälten hade The Winter Soldier tagit förstaplatsen.

  

Plats 1. Spider-Man: Homecoming (Okt 17, 2017)

Spider-Man: Homecoming

Alla har vi vår favorithjälte. För mig var det alltid Spiderman. Ingen annan hjälte kom någonsin i närheten av honom, men det är inte bara för att det är Spiderman som jag har gett den här filmen förstaplatsen.

Spiderman: Homecoming är lika djup och välbalanserad som The Winter Soldier. Den blir det genom att vara den av Marvels filmer som mest fokuserar på karaktärens liv utanför hjälterollen, vilket även gör den till den mest hjärtliga av alla Marvels filmer. Den får även en extra skjuts av de välspelade karaktärerna, inte bara Tom Holland, som är den överlägset bästa versionen av Spiderman vi har sett hittills, utan även Michael Keaton som The Vulture. Han är den mest intressanta och välgjorda av alla Marvels skurkar.

 

17 dagar kvar  till Avengers 3: Infinity War.

Infinity War


Black Panther - Recension0

25 februari 2018

T'Challa återvänder hem efter händelserna i Civil War och tar sin plats som kung över den teknologiskt avancerade nationen Wakanda. Men T'Challa upptäcker snart att hans tron hotas både av fraktioner inom hans rike och även utifrån. Han måste nu använda Black Panther-kraften för att ena Wakanda innan landet dras in ett nytt världskrig. 

Black Panther poster

Black Panther har fått stort utrymme i medier de snaste veckorna. Dels på grund av att det är en av de bästa filmerna som Marvel producerat, dels på grund av att det är en film med nästan enbart svarta skådespelare. Tidigare har svarta haft enstaka viktigare roller i superhjältefilmer men nu tar de för första gången upp både rollerna som hjältar, skurkar och bikaraktärer.

Det är uppenbart att det har saknats filmer med fler svarta karaktärer och förhoppningsvis kommer hollywood att bättra sig nu då Black Panther blivit en sådan stor succe. Filmen verkar bli den fjärde mest inkomstbringande filmen någonsin, efter The Force Awakens, Jurassic World och The Avengers.

Men när jag lyssnat av hypen kring filmen har det ibland varit svårt att se vad av filmens succe som beror på dess normbrytande ensamble och vad beror på att det faktiskt är en bra film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Jag har därför valt att dela in den här recensionen i två delar. En inledande del som analyserar filmens värld, karaktärer och handling, likt hur jag gjort i mina andra recensioner, och sedan en andra del där jag berör hypen kring filmens svarta ensamble och politiska budskap.

  

(Spoilervarning)

    

Recensionen

Filmen är den första "svarta superhjältefilmen" och den tar uppgiften på stort allvar, inte minst i världsbygget. Ryan Coogler har skapat en afrofuturistisk nation som lurat världen att tro att den endast bebos av bönder och getter. Egentligen döljer sig dock världens mest teknologiskt avancerade nation. Ett land som byggts upp på den oförstörbara metallen Vibranium som inte finns någon annanstans i världen. I filmens inledning flyger T'Challa in i Wakanda och man får som tittare en känsla av den kulturella mixen. Vilda djur springer på savannen, djungler breder ut sig och Wakanda står i mitten av all denna skönhet likt ett modernt Atlantis. Noggranheten i detaljerna blir ännu mer uppenbara när man får dyka in på gatorna i Wakanda där massor av afrikanska subkulturer möts och gör staden till en levande oas av människor. Black Panther är utan tvekan den vackraste av Marvels alla filmer. Den enda filmen jag kan likna världsbygget med är Avatar och dess Pandora.

Vi får även se några scener där T'Challa och Killmongerer dricker nektaren av en mystisk lila blomma och genomgår en helig ritual. De transporteras då in i andevärlden. En purpurdröm där de tidigare kungarna av Wakanda lever vidare och kan vägleda nya kungar framåt med sin visdom. På denna plats får T'Challa rådet att han borde omringa sig själv med dem han litar på. Som svar på sin faders råd omger sig T'Challa nästan uteslutande med kvinnor. Hans uppfinningsrika syster, hans rebelliska ex-flickvän, hans visa moder och hans trogna livgarde som helt består av kvinnor. Filmen skrattar därför åt bechdeltestet.

Huvudkaraktären T'Challa spelas av Chadwick Boseman. Det är omöjligt att inte genast älska hans charmerande stil. Tyvärr lider dock karaktären T'Challa av liknande problem som Captain America har. Han är för snäll och konfliktfri för att behålla mitt intresse. Det är av den här anledningen som till exempel Tony Starks ego, Peter Parkers ungdomliga osäkerhet och Stephens Stranges ironiska humor gör dem till intressantare karaktärer att följa.

Jag vet att många gillat och tyckt att Killmongerer är en av marvels bästa skurkar, men det håller jag inte med om. Michael B. Jordan gör en bra skådespelarinsats som Killmongerer men likt många andra marvelskurkar har karaktären inte en tillräckligt intressant eller originell bakgrundshistoria för att ge filmen det emotiella djup som behövs för att de sista 30 actionfyllda minuterna ska vara underhållande. Killmonger växte upp i ett tufft område där hans folk ständigt förtrycktes, hans föräldrar dog när han var liten, han gick med i militären och där lärde han sig döda och störta regeringar och nu vill han använda dessa färdigheter för att skapa en ny världsordning där hans folk styr. Karaktären är långt ifrån lika platt som till exempel Ronan eller Ultron men har inte något särskilt som gör att han sticker ut, som till exempel Lokes charm eller Vultures råhet. 

Black Panther följer ett typiskt treaktsformat. I inledningen presenteras Wakanda, dess historia och politiska system, samt de viktigaste individerna i riket. Den här delen av filmen är briljant skriven, explosivt vacker, nytänkande och har utmärkt detaljrikedom. Det första jag kände i biosalongen när Black Panther började var hur uppfriskande det var att se en film där vita inte innehar alla roller. Det gör att filmens inledning hela tiden har en fräsch känsla trots att många av scenerna är kopior av andra filmer. 

I den andra akten presenteras Klaue som dödat T'Challas fader i Civil War. Han har dykt upp igen och T'Challa ser nu sin chans att skapa rättvisa för sin döda fader. Även denna del av filmen är intressant skriven då den döljer den egentliga skurken Killmongerer rätt väl. I slutet av akt två har Killmongerer dödat både Klaue och T'Challa. Den senare i en ärlig rituell strid genom att kasta honom över ett vattenfall och därmed har han nu blivit den nya kungen av Wakanda.

Tyvärr gör den tredje akten att filmen inte får 5 av 5 i betyg då den förlitar sig allt för mycket på superhjältegenrens troper. Förutsägbarheten blir tröttsamt tydligt när det visar sig att T'Challa givitvis inte dött av fallet utan att han har räddats av en fiskare. Han enar sina vänner och sedan följer en lång strid mellan dem och Killmongerers undersåtar. T'Challa vinner och återtar sin tron.

    Betyg 4 av 5.

      

    Hypen

    Förutom att Black Panther är fylld av svarta och kvinnliga skådespelare tar den även upp ämnet etnicitet på ett smart sätt då den inte uttryckligen använder begreppen svarta och vita. Jag gillar överlag att Marvel vågar ta ut svängarna på det här sättet och bara inte pumpa ut ännu en actionfylld superhjältefilm, men jag vill ändå anmärka på en del saker. 

    Det är rätt uppenbart att T'Challa är Marvels motsvarighet till Martin Luther King. Han vill inte ta makten med våld utan vill förena olika grupper genom samarbete. Hans nemesis Killmonger går att likna med Malcolm X. Han har lidit i det segregerade USA och anser att alla hans problem kan härledas till "de som förtryckt honom", notera att de inte använder begreppet vita. Han vill därför ta över makten i Wakanda så att han kan ge vapen till sitt folk. Han är övertygad om att så fort hans folk, runt om i hela världen, har beväpnats av Wakandas teknologi kommer de kasta av sig deras förtryckare och skapa en ny världsordning.

    Det förklaras att Wakanda är ett paradis på alla tänkbara sätt eftersom det är ett land som inte drabbats av kolonisatörers ondskefulla viljor och de har inte heller förstörts av den snedvridna handeln som alla afrikanska nationer utsätts för när de möter omvärlden. Underförstått är att allt ont som drabbat svarta, både i Afrika men också i getton runt om på jorden, direkt kan kopplas till vitas historiska övergrepp och även till de pågående övergreppen som sker idag.

    Jag försöker inte säga att västvärldens imperialistiska förflutna inte ägt rum. Kolonialiseringen och slaveriet var självklart fruktansvärt. Men jag önskar att filmen hade nyanserat Wakanda och Killmongers svartvita världsbild mer än vad den gör. Detta hade de enkelt kunna göra genom att ge T'Challas perspektiv om samarbete större utrymme i dialoger och i världsbygget, nu blir det istället Killmongers världsbild som sätter tonen för den politiska diskussionen i filmen.

    Det undgår mig inte heller att detta är exakt hur Hollywood behandlat afroamerikaner genom filmhistorien. Men det gör inte problematiken mindre aktuell, särskilt inte i dessa tider då flera grupper runt om i Europa och Amerika menar att vita förtrycks, vilket jag inte håller med om. Men när dessa åsikter är vanligt förekommande kan det vara bra att förtydliga och lyfta fram det enande snarare än det separerande budskapet.

      

    Vill du jämföra denna med mina andra marvelrecensioner?

    Spiderman: Homecoming

    Guardians of The Galaxy 2

    Doctor Strange

    The Punisher


    Recension - The Punisher (Netflix)0

    02 december 2017

    Efter att Frank Castle mördat alla som han tror var inblandade i mordet på hans fru och två barn går han under jorden. Här tar Netflix nya serie om the Punisher vid. Frank försöker behålla ett vanligt jobb samtidigt som han brottas med mardrömmar och skuldkänslor över vad som hänt. Det tar dock inte lång tid innan händelser utom Franks kontroll gör att han åter igen tvingas ta fram de tunga vapnen och tröjan med den vita dödskallen.

    Mindre spoilers

    Frank Castle, a.k.a. The Punisher, stal rampljuset i den andra säsongen av Daredevil när han med sin svartvita världssyn, sin orubbliga övertygelse och sin skicklighet med alla typer av skjutvapen överglänste den blinda och naiva advokaten i rött läder. Nu är Frank tillbaka, denna gång med en helt egen serie och även här gör Jon Bernthal en otroligt bra skildring av den stela karaktären.

    Serien handlar inte om gängkriminalitet eller superskurkar som försöker ta över världen. I stället handlar The Punisher om hur Frank jagar de som missbrukar sin makt i USA:s institutioner. Detta eftersom det visar sig att skurkarna han mördat, mellan Daredevil säsong 2 och när den här serien tar vid, inte var de som som faktiskt haft ihjäl hans familj. Med tanke på kritiken som USA:s regering fått de sista 20 åren för hur de agerar både internationellt och nationellt är det modigt av Netflix att ha just regeringen, om dock endast några enstaka individer i den, som seriens huvudsakliga skurk. 

    Parallellt med detta finns också en bihandling om hur dåligt nationen behandlar de marinsoldater som kommer tillbaka från krig. Om hur de ska finna en plats i en värld som inte har behov av det som de kan erbjuda. Flera av seriens bikaraktärer är före detta marinsoldater som försöker finna sin plats i livet och skådespelarna gör alla ett bra jobb med att skildra dessa känslor. Men även Franks närmaste partner Micro och homelandagenten Dinah Madani, som leder jakten på honom, är också trovärdiga karaktärer. Jag skulle nog säga att det är tack vare alla djupa och välspelade bikaraktärer som den orubbliga huvudkaraktären fungerar.

    En annan bikaraktär är marinsoldaten Lewis Walcott, en ung och bitter veteran som inte känner igen nationen han kommit hem till. Hans PTSD går överstyr och snart vet han knappt vem han är eller vilka som vill hans bästa. Denna sidohandling skapade några av de allra mest dynamiska scenerna i hela serien, till exempel då Walcott menar att han och Frank är likadana – att de båda slåss mot den korrupta regering som bara vill dem illa. Frank däremot menar att han är bättre genom att han avrättar sina offer på nära håll, med en kula i huvudet, till skillnad från Walcott som gör det med spikfyllda bomber som skadar oskyldiga.

    Den diskussion som uppstår i jämförelsen mellan Punisher och Walcott är precis vad seriens kärna går ut på. De äldre versionerna av Punisher har nästan en vapendyrkande kultur över sig där Punisher avrättar "onda skurkar" på löpande band utan reflektion eller ånger. I Netflixs version har man försökt finna de grå nyanserna i varje del av berättelsen och även om Frank själv aldrig tvekar så gör hans vänner omkring honom det. Det är inte alltid självklart att skurkarna verkligen är skurkar. I en välskriven scen säger homelandagenten Dinahs mamma, i en uppenbar parallell till den amerikanska regeringen, att hennes far tror på Gud men att han samtidigt också kan se att det finns luckor i religionens argument. Dinah måste acceptera att världen och regeringen inte är perfekt.

    Alla dessa diskussioner om vad som är rätt och fel är intressanta och obehagliga då man själv inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till dem. Efter halva serien kunde jag dock känna att det blev lite tjatigt när alla bikaraktärerna gång på gång ska nyansera och kritisera Franks svartvita världssyn. Frank ställs inte heller mot någon motståndare som kan mäta sig mot honom vilket gör att handlingen, särskilt mot slutet, känns lite för långsam och händelselös trots att blodet flödar i varje avsnitt. De hade utan större problem kunnat korta ner säsongen till 10 avsnitt utan att tappa det grå djupet. Jag gillar att de nyanserat världen omkring karaktären men samtidigt saknar jag ibland den gamla versionen av the Punisher som inte tar några gisslan och som löser alla problem med en kula i huvudet. 

    Sammantaget

    För mig är det här Netflix bästa serie hittills efter Jessica Jones (tack vare David Tennants roll som Mr. Purple). Punisher är helhetsmässigt en bättre serie men den saknar scener som lämnade mig hänförd och skurkarna kändes aldrig som ett allvarligt hot mot Frank och hans vänner. Skådespeleriet är det bästa hittills både hos huvudkaraktären och hos bikaraktärerna och i det stora hela gillar jag att de nyanserar karakären och de problem som han ställs inför.  

    Betyg: 4 av 5

      

    Vill du läsa fler recensioner?

    Jessica Jones

    Luke Cage

    Daredevil säsong 2

      

    Om du vill bli uppdaterad om när ett nytt inlägg läggs upp får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.


    Recension - Thor: Ragnarok0

    28 oktober 2017

    Thor försöker stoppa Ragnarok - Asgards undergång. Efter att hans hemplanet erövrats av dödsgudinnan Hella kastas han ut i universum och hamnar på en skräpplanet. Utan sin mäktiga hammare måste han skynda sig för att hinna tillbaka till Asgard för att stoppa Ragnarok. Men först måste han överleva en dödlig gladiatorkamp som tvingar honom att slåss mot sin förra vän, Hulken.

    Jag gick in till biografen med blandade förhoppningar. De trailers som släppts verkade lovande men under de senaste veckorna hade jag hört flera för-recensioner säga att filmen skulle vara den roligaste marvelfilmen hitintills. Det kanske låter som en bra sak, men brukar egentligen betyda något annat. Att filmen saknar djup och istället blir en kavalkad av oneliners och actionscener.

    Tyvärr är det precis så även med Thor: Ragnarok. Som alltid hoppas jag på att karaktärerna ska ha ett djup, att de ska kännas verkliga och att man ska bry sig om deras kamp. Det gör man inte i den här filmen. I alla fall inte mer än vilken annan medelmåttig marvelfilm som helst. Skurkarna saknar djup och det är för många hjältar för att man ska bry sig om någon av dem. Hade detta varit en av de första marvelfilmerna som haft detta tema hade jag kanske hyllat den men nu känns den bara som en till i mängden. 

    Med detta sagt så är inte Thor: Ragnarok någon dålig film. Men jag skulle inte heller sträcka mig till att säga att det är en bra film. Precis som för-recensionerna sade så är nog filmen en av de roligaste marvelfilmerna hittills, men det tyckte jag var en av dess nackdelar. Skämten haglar alldeles för tätt, i stort sett varenda scen genom hela filmen, för att filmen ska kunna tas på allvar. Jag log större delen av filmen men väldigt få av skämten var så roliga att jag skrattade högt. En kort cameo av Matt Damon och några diskussioner mellan Thor och Hulken i deras fängelse var mina personliga favoriter. 

    Även världsbygget och actionscenerna är underhållande. De känns överlag trovärdigt och välbudgeterat men har samma brister som skämten har. Det blir snabbt för mycket och för opersonligt.

    Sammantaget:

    Förvänta dig inget särskilt av Thor: Ragnarok. Har du sett trailern vet du redan mer eller mindre exakt hur filmen börjar, vad de kämpar mot och hur den ska sluta. Men vill du bara ta det lugnt och se en lättsam marvelfilm fylld av explosioner och skämt då är Thor: Ragnarok något för dig. Personligen önskar jag dock att jag skippat bion och sett den på dvd om några månader istället. 

    Betyg: 3 av 5

    Vill du läsa fler Marvelrecensioner?

    Spiderman: Homecoming 

    Doctor Strange

    Logan


    Recension - Spiderman: Homecoming0

    08 juli 2017

    Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War försöker Peter Parker balansera sitt tonnårsliv med sitt alternativa liv som superhjälten Spider Man. Beväpnad med sin nya teknologiska dräkt, som han fått av Tony Stark, räddar han katter ur träd, stoppar cykeltjuvar och hjälper gamla gummor över gator i väntan på att Tony ska be om hans hjälp igen. Sedan dyker The Vulture upp.

    Peter Parker måste balansera sitt liv som duktig elev, duktig brorson och duktig superhjälte. Detta har varit det grundläggande problemet i de flesta tolkningar av karaktären. De två tidigare filmversionerna av Spiderman har inte funnit en bra balans mellan dessa tre sidor av Parkers liv. I dem har Parkers vanliga liv satts åt sidan för en mer storslagen actionfylld bioupplevelse fylld av långa scener där Spiderman svingar sig omkring mellan New Yorks skyskrapor och ännu längre stridsscener där han duckar och undviker attacker i evigheter. I mina spidermanälskande ögon har detta alltid gjort karaktären mindre intressant än vad han är i tidningarna. Spiderman har med sin akrobatik och sitt spider-sense några av de coolaste fighterna jag kan minnas av någon superhjälte, men dessa är inte det som gör karaktären älskvärd. Det är känslan av igenkännelse i hans vardagliga liv som gör att man bryr sig om hur det ska gå för honom i de coola striderna. I och med att filmerna fokuserar mer på ögongodis och mindre på att bygga upp karaktärens personlighet tappar man det som gör att Spiderman sticker ut från mängden av alla andra superhjältar. Detta, tillsammans med att Tobey Maguires och Andrew Garfields tolkningar av karaktären helt saknar den humor som definierar honom, har gjort att jag aldrig varit nöjd med de tidigare tolkningarna. 

    Spiderman: Homecoming faller inte i samma fälla. Tom Holland är perfekt i den något yngre tolkningen av Parker. Hans ungdomliga överflöd av energi, brist av tålamod, fumliga humor och hans goda uppförande mot alla i sin omgivning är precis så som karaktären är i tidningarna. Tom Holland säljer karaktären i varenda scen, även i de då han ställs mot oscarsvinnande skådespelare som Robert Downey Jr. och Michael Keaton, vilket är imponerande från en 21 årig skådespelare som de flesta aldrig tidigare hört talas om.

    Jag kan dock förstå att en del biobesökare kanske kommer att vara besviken på de mer avskalade och nedkortade actionscenerna som, även om de inte är dåliga, inte sticker ut från mängden och lämnar ett lika minnesvärt avtryck som många andra marvelfilmer gör. I mina ögon är dock Homecoming en bättre film på grund av detta. Parker är i den här tolkningen 15 år gammal och helt ny i sin roll som Spiderman, vilket gör att det känns logiskt att det är fler scener där han kämpar för att inte misslyckas snarare än att briljera mot allt motstånd han möter. Det gör också att jag ser ännu mer fram emot hur spektakulära actionscenerna kommer att vara i nästa Spidermanfilm som kommer ut 2019.

    Sammantaget:

    Spiderman: Homecoming är i mina ögon den bästa marvelfilmen hittills. De lyckas göra den till det genom att fokusera på karaktären vilket gör filmen rolig, trovärdig och hjärtlig. Men också genom utmärkt skådespeleri av Holland, bikaraktärerna och särskilt av Keaton som The Vulture.

    Betyg: 5/5