Man föreställer sig gärna att sekunden efter att man har tryckt på ”Sänd” till förlagen ska innebära lättnad. En champagnekork som flyger i luften eller åtminstone en djup utandning. Verkligheten när jag skickade i väg Devans Dans till förlag häromdagen var den raka motsatsen.

Ingen lättnad. Snarare känslan av att falla handlöst utför ett stup.

Det här inlägget är ett coping-inlägg. Jag skriver det mitt i känslan av tomhet och besvikelse. Min blogg har alltid varit en slags tidskapsel för min författarresa, och om den ska vara ärlig måste den också våga visa de jobbiga delarna. För trots att jag har tillbringat de senaste tio till femton åren med att förbereda mig, läsa, skriva om vad det är att vara författare, inser jag med tydlighet att jag fortfarande är en nybörjare på att hantera just den här fasen. Trots att jag intellektuellt fattar vad som händer, så gör det ingen skillnad på vad jag känner. Feelings don’t care about your facts.

   

Det bästa är inte tillräckligt

Det finns sårbarhet i att veta att man har gjort sitt absolut bästa. Man tänker att det ska lugna en, men det gör det inte. Med Devans Dans kan jag ärligt säga att jag nått en punkt där jag inte kan göra boken bättre på egen hand, inte ens med hjälp av AI. Jag har lagt tio år av mitt liv på den här världen. Skrivit om den från grunden flera gånger, slipat på struktur, karaktärer, scener, språkligt osv. Jag har inga fler verktyg i lådan.

Och det är just det som är så skrämmande.

För om jag har gjort mitt yttersta, om jag verkligen inte kan göra det bättre och det ändå slutar i ett nej – vad betyder det då? Jag vet, ingenting kanske somliga skulle säga. Det beror på så många andra externa faktorer som jag inte kan påverka. Men ens emotionella sida säger något helt annat, med en ganska elak röst också. Den säger att ett nej betyder att jag helt enkelt är för dålig. Att jag borde ha gjort något annat med min tid. För det är så otroligt många timmar som lagts ner på denna bok. Timmar som hade kunnat användas till jag vet inte… jag hade kunnat doktorerat kanske, satsat mer på mitt yrkesliv, tränat, varit mer med mina barn… massor av saker som gett mig något mer konkret tillbaka.

Så vad gör man med den här känslan? Med tiden antar jag att man blir bättre på att hantera det. Oro och ångest är också en del av det kreativa livet, hur ovälkommet det än är.  Om jag ska försöka se positivt så är känslan ett slags bevis på att det jag gör faktiskt är på riktigt. Om jag inte känt så här, om jag inte brytt mig… vad hade det då varit värt?

Det jag egentligen försöker göra nu är något som är betydligt lättare i teorin än i praktiken: att visa mig själv lite medkänsla. Jag försöker ta hand om mig själv på samma sätt som jag skulle ta hand om en nära vän som går igenom något tungt. När tankarna vill driva mig mot ältande försöker jag backa ett steg. Jag lutar mig mot det jag lärt mig genom meditationen – att betrakta tankarna som moln på himlen. De drar förbi, om man bara låter dem vara. Det går sådär.

   

Blicken mot nästa horisont

Varför fortsätter man egentligen, om priset är den här sortens känslomässiga baksmälla varje gång man blir klar med något? Varför fortsätter man även om utsikterna är i sort sett helt omöjliga?

Jag hörde en gång Brandon Sanderson säga att han ställde sig själv frågan: ”Om jag aldrig lyckas, om jag inte tjänar en enda krona på mina böcker, om de bara läses av nära och kära men ingen annan – är det då värt det? Kan jag fortsätta skriva resten av livet, även med den vetskapen?” För honom var svaret ja. 

Men om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte vad mitt svar är.

Jag känner att det finns så många andra saker jag skulle kunna göra med min tid. Det är så sjukt mycket tid. Att skriva fantasy är bara en av sakerna jag kan se framför mig, det har varit det mest lockande, mest kreativa, mest lärorika, men det har än så länge inte varit särskilt… lukrativt. Ja jag vet att det är fult att ens tänka tanken. Men jag tycker att man på sätt och vis måste göra det. Pengar är långt ifrån allt, men det har värde, rejält värde och om jag gjorde något annat som också kändes givande och det gav värde, är inte det ”bättre” då? Jag vet inte. Kanske inte. Jag pendlar ständigt fram och tillbaka i frågan om det faktiskt är den bästa användningen av min tid.

När jag tog en paus i två år skrev jag en master med den tiden som frigjordes, vilket hjälpte mig att få mitt nuvarande jobb. Jag lade tid på politik, för att det kände givande och lärorikt. Något som jag inte ångrar att jag gjorde. Var det roligare än att skriva? Nej, det var det inte. Det är något alldeles magiskt att se något växa fram. Men politiken och mastern har definitivt gjort mitt liv bättre.  

Som sagt. Känslorna är fortfarande helt nya, det har gått två dagar sedan jag skickade till förlagen. Om en vecka kanske jag känner annorlunda. Men i bakhuvudet påminns jag om det faktum att jag känner flera författare som har gett upp sitt skrivande. Kanske blir jag en av dem till slut.

Men jag måste bli klar med den här trilogin. Det är ett livsmål, om jag inte går hela vägen vet jag att jag alltid skulle ångra mig. Så än är det inte över i alla fall, även om det är jobbigt just nu. 
  
  

------------------
Vill du lämna en kommentar, gå in på min författarsida på Facebook