Jag hade inte tänkt skriva det här blogginlägget. Jag har en bok att bli klar med. Men sedan såg jag en scen i The Bear, och något i den vägrade släppa taget.

Marcus bläddrar i en anteckningsbok. På en av sidorna sitter en bild utklippt från en tidning - Nobu Matsuhisa, Daniel Boulud och Thomas Keller. Legendariska kockar, alla tre. Carmy pratar om dem med en sorts vördnad som inte handlar om maten de lagade. "They would talk a lot about legacy," säger han. Om människorna de inspirerats av. Om hur nya kockar i sin tur tog deras delar och blandade dem med sina egna idéer. Drömmar som korsade varandra. Kreativiteten som aldrig dog.

Marcus frågar vad legacy betyder för Carmy. Och svaret är inte vad man väntar sig. Han säger inte "att bli ihågkommen." Han säger inte "att bygga ett imperium." Han säger:

"If I were going to leave something behind, I would want it to be panic-less, anxiety-free."

Carmy kämpar med panikattacker. Och här sitter han och drömmer om att lämna efter sig lugn. Något han själv inte kan känna. Drömmen är formulerad ur det han saknar, inte det han har.

Jag kände igen mig i det. Inte i storheten, utan i paradoxen.

 

Bild: The Bear season 3, Marcus och Carmy

  

En timme

Det måste ha varit 2013. Jag trivdes inte i min dåvarande lärartjänst och visste inte riktigt vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade pluggat till lärare i 7 år och här var jag, nära utbrändhet efter bara några år. Jag var nedstämd och trött. Hade den där känslan man får när allt bara rullar på men ingenting egentligen rör sig framåt.

Jag träffade en coach. Jenny Eklund. En timme var allt vi hade, men den timmen förändrade allting.

Hon frågade vad jag egentligen ville. Inte vad jag borde göra eller vilka andra jobb som fanns, utan vad jag egentligen ville. Inte bara här och nu, utan vad jag drömde om.

Jag visste först inte vad jag skulle svara men efter lite utforskande sa att jag ville skriva en fantasybok.

Hon tittade på mig och sa att det var för litet. Vem som helst kan skriva en bok. Det var inte ett tillräckligt stort mål.

Jag var chockad. Bara att säga att jag ville skriva en fantasbok kändes väldigt stort för mig. Men konstigt nog var det samtidigt befriande att tänka större. Jag kan inte minnas att någon innan dess hade bett mig tänka större förut. Jenny berättade om någon svensk entreprenör som hade som mål att bygga en röd stuga på månen. Jag minns inte vem det var, men bilden fastnade. En röd stuga på månen. Det absurda i det. Och samtidigt: det var tydligt. Det var en riktning mot något konkret.

Så jag sa, halvt på skämt: "Jag vill bli Sveriges svar på Tolkien."

Jenny log. Hon gillade det. Hon tog det på allvar. Hon sade att det var ett mycket bättre mål.

Jag minns hur varm jag blev i hela kroppen. Den där känslan jag haft på jobbet, nedstämdhet, den där ihåliga känslan som präglade mycket, försvann.

Dagen efter satte jag mig ner och började skriva. Och jag har inte slutat sedan dess. Det har gått 13 år sedan den stunden. Innan det ögonblicket hade jag i 10 år burit runt på flera anteckningsböcker fulla av idéer – magisystem, karaktärer, världar – men jag hade aldrig börjat skriva. Jag hade alltid hittat skäl att låta bli. Jag var inte bra nog. Det skulle aldrig fungera. Jag hade alltid varit dålig på grammatik och skrivregler överlag. Vem var jag att skriva en bok? Det var absurt. Bara för att jag läste mycket fantasy, så kunde inte jag skriva.

Jag såg bara hindren. Aldrig drömmen. Jag vet inte varför jag bar med mig de där anteckningsböckerna så länge. Jag tänkte att en dag kanske jag vågar. Att något skulle komma till mig och förändra mig.

 

Bild: Jenny Eklunds Facebook

  

Forskningen som förklarar varför

Långt efter mötet med Jenny snubblade jag över Gabriele Oettingen, professor i psykologi vid New York University. Hon har ägnat över tjugo år åt att studera hur vi tänker om framtiden och vad det gör med vår motivation. Hennes forskning vänder upp och ner på det vi tror att vi vet om positiva drömmar.

Oettingen skiljer på tre sätt att tänka om framtiden. Det första kallar hon indulging, att bara drömma positivt. Föreställa sig framgången. Känna hur bra det ska bli. Det andra är dwelling – att bara stirra på hindren, på allt som kan gå fel, på varför det inte kommer att fungera. Och det tredje är mental contrasting, att hålla drömmen och hindret samtidigt.

Det kontraintuitiva, det som fick mig att stanna upp, är att ren positiv fantasi inte motiverar oss. Den gör faktiskt det motsatta. I en studie från 2011 visade Oettingen att positiva fantasier om framtiden faktiskt sänker den fysiologiska energin. Hjärnan reagerar som om målet redan är uppnått. Man har redan "vunnit" i sitt eget huvud, och då finns det ingen anledning att anstränga sig. I studie efter studie, bland jobbsökande, studenter och patienter, förutspådde positiva fantasier lägre ansträngning och sämre resultat. Drömmare är sällan görare, som Oettingen uttrycker det i sin bok Rethinking Positive Thinking.

Dwelling, att bara se hindren, var inte bättre. Det ledde till samma mediokra resultat. Du vet att det är svårt, och det gör att du inte agerar.

Men mental contrasting, att hålla drömmen och verkligheten samtidigt, att se vart du vill och konfrontera det som står i vägen, det var den enda strategin som konsekvent genererade verklig motivation, verkliga framsteg. Och det intressanta: det fungerade inte genom att det fick människor att blint streta mot målet. Det fungerade genom att det kalibrerade ansträngningen efter verkligheten. Om chanserna var goda ökade motivationen. Om chanserna var dåliga hjälpte det människor att släppa taget och rikta energin mot något mer genomförbart.

När jag läste det kände jag igen hela min historia i hennes modell. Innan mötet med Jenny hade jag dwellat i tio år. Jag såg bara hindren. Jag var inte bra nog. Marknaden i Sverige var för liten. Det skulle inte fungera. Och det höll mig fast i ett stillastående tankesätt.

Jenny fick mig att göra mental contrasting utan att varken hon (tror jag) eller jag hade ett namn för det. Hon bad mig inte att "tänka positivt." Hon bad mig inte heller att vara realistisk. Hon frågade vad jag ville, och sedan ramade hon in det stort nog att det blev värt att försöka trots hindren. Hon bad mig inte släppa hindren, hon tvingade mig att också drömma. Drömmen och verkligheten, samtidigt. Och det var det som fick mig att börja skriva.

Och jag gör det fortfarande. Varje dag. Drömmen om att Devans Dans ska beröra, lämna avtryck, leva vidare. Och rädslan att den inte ska göra det. Enligt Oettingens forskning är det inte en svaghet. Det är mekanismen. Det är det som har hållit mig i gång i 13 år. Hade jag bara drömt, "boken kommer bli fantastisk", hade jag sannolikt gett upp. Hade jag bara fokuserat på hindren – "det kommer aldrig fungera" – hade jag aldrig börjat. Det är spänningen mellan de två som genererar energi.

 

Bild: Woop av Gabriele Oettingen

Besattheten

När jag var liten blev jag rasande när jag förlorade hockeymatcher. Inte bara besviken, utan arg på mig själv. Det var mitt fel. Jag borde ha gjort fler mål, fler vinnande pass. Fler brytningar. Samma mönster lever kvar. Mina kompisar skämtar om det när vi spelar brädspel, att jag kan lägga hundra YouTube-videos på att hitta den bästa strategin för ett spel vi spelar en gång. Allt eller ingenting.

Jag har aldrig riktigt vetat om det är en bra eller dålig egenskap. Men det ger driv. Det är det som har gjort att jag kunnat lägga tio år på en och samma bok utan att ge upp. Men det är också det som gör det svårt att veta när det är nog. Samma besatthet som driver mig framåt är den som vägrar släppa taget. Den som alltid säger: en revision till. En testläsare till. En lektör till. Det kan bli bättre. Jag kan bli bättre.

Jag försöker bli bättre på att se det mer nyanserat. Att inse att denna besatthet inte bara är en superkraft. Det är också min största svaghet. Den är en egenskap med ett pris. Den har gett mig uthållighet och fokus. Men den gör att det som väntar härnäst, att faktiskt släppa boken, känns nästan omöjligt.

Legacy

Carmy pratar om kockarna, om deras arv. Om hur deras sätt att tänka levde vidare i andra. Hur nya kockar tog deras idéer, blandade dem med sina egna, och skapade något nytt. Drömmar som korsade varandra. Det var det som var legacy för honom.

Och sedan, när han ska definiera sin egen dröm, handlar den inte om att bli ihågkommen. Den handlar om att lämna efter sig något lugnt. Något han själv inte kan känna.

Jag sitter med Devans Dans i tio års tid bakom mig och ett manuskript som snart är färdigt. Drömmen är fortfarande densamma som den var den dagen hos Jenny, att boken ska beröra. Att den ska överraska och utmana. Att den ska göra människor ledsna, arga, hänförda. Att den ska leva vidare i andra författares böcker, som råmaterial för drömmar jag aldrig ens kommer att känna till.

Det är ett stort mål, kanske orimligt. Men utan det målet hade jag aldrig börjat. Det var det Jenny visste den dagen. Att "skriva en bok" var för litet, inte för att det var oambitiöst, utan för att det inte var tillräckligt stort för att bära mig genom tio års motstånd.

Drömmen och rädslan är inte motsatser, de är samma sak sedd från olika håll. Jag drömmer om att boken ska beröra för att jag är rädd att den inte ska göra det. Den dagen jag slutar vara rädd är den dagen jag slutat bry mig.

Jag är snart klar, och jag vet inte om det arbetet jag gjort kommer räcka. Jag har inte besegrat rädslan, jag tror inte att det går. Kanske vill jag inte ens bli av med rädslan.

Jag skriver ändå. Och snart släpper jag den.

  

---------------------------------

   

Har du en dröm du håller fast vid trots att du inte vet om den leder någonstans?

Vad kostar den dig och vad ger den dig?

Jag finns på Facebook om du vill prata om det.