Det vi ser idag är bara början. De system som AI-företagen nu beskriver att de håller på att skapa rör sig bortom den enklare ”gissningar” som delvis kännetecknar dagens modeller. Vi rör oss mot system med "Världsmodeller", AI som simulerar fysisk och narrativ verklighet. Vi rör oss mot AI-arkitekturer som JEPA (Joint-Embedding Predictive Architectures) som, istället för att förlora sig i detaljer, lär sig världens abstrakta mönster och orsakssamband.
För mig som skapare innebär det en AI som inte bara gissar nästa ord, utan som kan upprätthålla en intern representation av min fantasyvärld. Karaktärernas fysiska positioner, magins kausala lagar och världens historia fungerar som konstanta variabler snarare än tillfälliga tokens.
Tänk dig att min fantasyvärld får en dedikerad simulering som körs i bakgrunden; en "världsmotor" som ser till att en karaktär inte kan använda en andekraft den glömt, eller att drakarnas flyktvägar påverkas av en storm som uppstår. Det blir ett slut på den digitala amnesin som präglar dagens modeller, eftersom de nya modellerna kan upprätthålla ett permanent minne av allt jag skapat. En värld som ständigt justeras i varje ny diskussion jag och Ain har.
Vi kliver in i en tid av det som AI-utvecklarna kallar för "System 2-resonemang". Ett skifte från dagens snabba, reaktiva svar till en AI som faktiskt planerar och överväger sina val innan den skriver. Genom en inre monolog, en så kallad "Chain of Thought", kan AI:n tänka innan den talar, planera narrativet baklänges och verifiera logiken i en deckargåta innan det första kapitlet ens skrivs ner.
Bild: Gemini, World-model
Vem får kalla sig författare?
Reaktionerna på AI:s intåg i världen under det senaste året har varit många, och i allt högre grad negativa. Även så i bokvärlden. Författarförbund har utfärdat varningar och litterära tävlingar har infört totalförbud mot AI-assistans. I sociala medier haglar ord som ”stöld” och ”fusk”. Jag förstår; det handlar om upphovsrätt och om hur författare ska kunna försörja sig när marknaden riskerar att översvämmas. Men under ytan handlar debatten också om något annat: Vem har rätt att bli kallad författare?
Detta är en fråga som jag sett många diskutera i olika författarforum. Ofta ser man svaret ”alla som har skrivit en bok” kan kalla sig för författare, men i praktiken har det alltid funnits filter som sorterat agnarna från vetet och gjort påståendet mindre självklart. 1) Förlagen som historiskt har bestämt vilka röster som når tryckpressarna. 2) Kritikerna som möjliggör till vidare läsning och skiljer det ”viktiga” från det ”kommersiella”. Och slutligen, 3), marknadens kollektiva val som avgör vem som kan leva på sitt hantverk.
Självpublicering, BookTok och sociala medier har redan utmanat dessa grindar. Men AI utgör nu både ett nytt hinder och en ny möjliggörare på samma gång. Det tvingar oss att omvärdera våra titlar, kanske kan vi inte alla kallas författare utan att använda underetiketter? AI förändrar inte bara hur vi skriver, utan utmanar själva definitionen av kreativt ägarskap. Samtidigt har tekniken gjort tröskeln för att faktiskt färdigställa en bok lägre än någonsin tidigare.
In science it often happens that scientists say, 'You know that's a really good argument; my position is mistaken,' and then they would actually change their minds and you never hear that old view from them again. They really do it. It doesn't happen as often as it should, because scientists are human and change is sometimes painful. But it happens every day. I cannot recall the last time something like that happened in politics or religion. — Carl Sagan
Bild: Gemini
Framtidens tre parallella spår
Den största faran vi står inför är vad jag kallar ”floden”. Redan innan AI slog igenom publicerades fyra miljoner böcker årligen. Hur kommer den siffran se ut när barriärerna faller helt? Idag ser vi nischer på Amazon översvämmas av hundratals nya titlar varje dag. Det är en volym som ingen mänsklig grindvakt kan hantera. Läsarna riskerar att drunkna i ett hav av algoritmoptimerat brus där kvalitet blir allt svårare att identifiera.
Jag tror att vi rör oss mot en fragmenterad marknad som delas upp i tre tydliga ekosystem:
- AI-genererade böcker (Litterär snabbmat): Böcker producerade helt av algoritmer med minimal mänsklig input, skräddarsydda efter genre-trender. En digital produkt för den som konsumerar berättelser i hög hastighet. Dessa verk kommer sannolikt att existera i de digitala skuggorna, lästa av fler än vi tror, men sällan erkända i de finare rummen.
- ”Genuina” böcker (Det mänskliga premium-segmentet): Certifierat mänskligt hantverk blir en lyxvara. Precis som hantverksöl eller haute couture kommer böcker skrivna utan digitala hjälpmedel att bli mer av en premiumprodukt för dem som värdesätter den mänskliga kampen bakom orden. Här hittar vi författarna som bjuds in till litteraturfestivaler och recenseras på kultursidorna. För att skydda läsarna kommer olika bokmärkningar bli allt vanligare, kanske får vi till och med få blockkedje-verifiering som loggar skrivprocessen för att bevisa mänskligt ursprung.
- AI-stöttade böcker (Bokregissörens nisch): Detta är min väg. En mänsklig bokregissör som använder AI som samtalspartner och digital lyftkran, men behåller den kreativa makten över vision, karaktärer och struktur. Frågan är om dessa verk kommer att ses som kurerat hantverk eller som en sofistikerad form av fusk? Troligtvis kommer endast ett fåtal av dessa verk lyckas bryta igenom och vinna kulturell respekt.
Denna uppdelning finns redan idag, men kontrasterna och konflikterna dem emellan kommer bara att växa i takt med att marknaden anpassar sig till floden. Alternativet är såklart att författare döljer sitt AI-användande, men då riskerar ett offentligt åtlöje den dagen processen uppdagas.
Bild: Gemini
Varför jag valt transparens
Jag har valt att vara helt öppen med att jag använder Claude som sparringpartner, även om det innebär att vissa aldrig kommer att se mig som en ”riktig författare”, och det är okej. Jag gör det inte för att smita före i kön, utan för att jag genuint gillar denna form av skapande, tror att det kan bli lika bra som böcker skriva helt och hållet utan AI-stöd, och för att jag tror på transparens som princip.
I en tid då marknaden drunknar i floden, kommer vi som valt denna mellanväg kanske att få kämpa hårt. Vi kan inte stoltsera med ”Not by AI”-märken, vi får inte vara med i de finare litterära tävlingarna som kräver att AI-inte använts, och vi måste ständigt navigera för att inte dras med i algoritmernas dussinförslag.
Det finns ett växande mellanskikt av oss pragmatiker som försöker förstå hur vi bör förhålla oss till denna utveckling. Grupper på Facebook och andra ställen som sprider tips. Teknikens intåg ställer faktiskt högre krav på mänsklig kunskap, inte lägre. Att navigera mellan sin egen vision och maskinens mönster kräver en stabil inre kompass.
I mitt jobb som skolstrateg säger jag samma sak: vi behöver skolan mer nu än någonsin. Inte nödvändigtvis för att lära oss producera information, utan för att lära oss navigera i en tid av överflöd. Utan en bildningsgrund blir vi i allt för stor utsträckning passiva mottagare av algoritmernas förslag, snarare än de författare, regissörer och arkitekter vi har potential att vara.
Jag har valt min väg. Jag vilar i att Devans Dans är det bästa jag kan prestera 2026, med de verktyg jag valt att bemästra. Och jag hoppas att jag kommer fortsätta växa, trots att jag använder AI.
Tack för att du läst mitt inlägg, följ gärna min författarprofil på Facebook där jag lägger upp alla nya inlägg och diskuterar innehållet med mina följare.
Du kan kontakta mig via josef.lindell@gmail.com.
Detta blogginlägg har skrivits med hjälp av AI.