Ska 2020-talet bli decenniet då svensk fantastik får sitt genombrott? Det hade väl inte varit så dumt och med tanke på hur mängden nyskriven svensk fantastik har ökat de senaste tio åren så går det väl att tycka att det kanske är dags att litteraturen får ta större plats, får hitta fler läsare.

Men vad innebär egentligen ett genombrott för svensk fantastik? Det ligger ju lätt till hands att dra en parallell till det som brukar kallas för ”det svenska deckarundret” och fantisera om bästsäljande böcker, utgivning i Tyskland och filmatiseringar med gräddan av den svenska skådespelareliten och några dubbade holländare i biroller för att säkra filmernas EU-bidrag.

Fast om jag ska vara ärlig, och det är det nog bäst att vara, så är det en vision jag inte tror särskilt mycket på.

Jag har svårt att se hur svensk fantastik, trots alla guldkorn, skulle kunna erbjuda samma lockelse som svenska kriminalromanerna gjorde för en utländsk publik, och handen på hjärtat – vill vi verkligen ha svenska fantasyfilmer med Peter Haber i huvudrollen som svärdsvingande kronpretendent?

Dessutom får vi kanske ta ett djup andetag och vara ärliga med att böcker rent generellt inte säljer så otroligt mycket i vårt avlånga land. Har du sålt över tusen exemplar kan du oftast vara riktigt nöjd, även om du knappast kommer att kunna leva på din konst.

Nej, jag skulle vilja säga att vi kan mäta framgången på ett annat sätt. För publiken finns ju faktiskt redan där. Att det inte är få som läser science fiction och fantasy i Sverige vet vi ju genom att SF-bokhandeln är en av de få bokhandlare som går bra. Riktigt bra till och med.

Men ändå – det är inte direkt för att kolla det nya utbudet av svensk fantastik som är målet för den genomsnittlige kunden på SF-bokhandeln. Det är inte heller bokborden med svensk fantastik som utövar den stora lockelsen på svenska SF-kongresser eller spelkonvent.

Men det borde kunna göra det. Svensk fantastik borde faktiskt kunna visa sin relevans för den likaså svenska läsekretsen.

Det är visserligen inte lika ofta man numera får höra den nötta frasen ”det finns ju ingen bra svensk fantasy” – men det är inte en uppfattning som helt och hållet har försvunnit. Visst, det är betydligt lättare att motbevisa påståendet nuförtiden, men det är ändå en liten indikator och vi får heller inte glömma att den engelskspråkiga fantastiken fortfarande har en större lockelse på publiken. Den anses säkrare och bådar för kvalitet. Här vet man vad man får liksom.

Så då uppstår frågan – hur vänder vi det här? När det finns så mycket annan spännande nördkultur, hur får vi svensk fantastik att bli relevant under 2020-talet?

För att parafrasera ett av The Beatles fyndiga svar: hade jag vetat det hade jag blivit förläggare. Men några tankar har jag naturligtvis.

Jag har alltid varit en förespråkare för tanken att en författares drivkraft ska vara att skriva det som hen själv vill läsa, men det utesluter inte att fundera på hur ens bok faktiskt kan vara relevant för en potentiell läsekrets.

Det här handlar inte nödvändigtvis om att bra böcker måste ha ett stort och övergripande budskap som kan analyseras och förstås (eller missförstås). Böcker får enligt mig gärna ha ett djup och en tyngd, men även ren underhållning måste också tala till läsaren. Ha det där som gör att någon ska lyfta upp den i bokhandeln, ögna igenom baksidestexten och säga ”den här vill jag läsa”.

Det jag menar är inte heller att försöka stryka den potentiella läsaren medhårs för mycket, för det är min bestämda åsikt att svensk fantastik ska sikta högre än att ramla ner i bottenlöst Dan Brown-format hål.

Nej, det handlar om att till exempel försöka se och fånga samtiden. Inte att nödvändigtvis skriva om den, men bearbeta den i skrivprocessen. Att det som har hänt under 2020-talets första staplande år kommer att påverka litteraturen är naturligtvis ingen vanvettig gissning, men en bok som kommenterar – eller på något plan handlar om – Coronaviruset behöver inte handla om en pandemi. En science fiction-historia om hur rymdportar som i vanliga fall öppnar vägen till hyperrymden plötsligt slutar fungera kanske minst lika väl kan fånga känslan av isolering som många har upplevt under det här året.

Det handlar också om att se de hjulspår som alla vi som skriver fantastik färdas i. De är ganska djupa och lätta att fortsätta i om man inte reflekterar över det. Vad jag försöker säga med den här tveksamma metaforen är att om vi tittar på det som inspirerade oss en gång i tiden så är det kanske inte de yttre lagren som vi ska ta efter, utan de inre. För det var det som fick oss att känna något, att själva bli engagerade och älska en bok.

Där tycker jag att vi ska fundera på vad vi kan ta med oss från de böcker vi läser och har läst och hur vi kan göra något eget av den känslan – för att ta ett snudd på övertydligt exempel: om du berördes av hobbitarna i Ringarnas Herre så ska du komma ihåg att grejen är inte att de är korta och knatar omkring utan skor. Grejen är att de är envisa, plikttrogna och har en fantastisk förmåga att stanna upp och njuta av livet även under det allra mest farliga äventyr man kan tänka sig.  

Det här blott några ingredienser för att skapa litteratur som på något plan kan vara relevant för de svenska läsarna. Jag säger inte att det nödvändigtvis gör att alla Sveriges nördar kommer att kasta sig över den svenska fantastiken, men det här är i alla fall något jag själv vill se mer av och som jag faktiskt tror kan bidra till att öka intresset.

Nu kanske någon tycker att Centerwall, det där finns väl redan. Jodå, klart det gör det. Men inte tillräckligt mycket för att nå fram. Jag vill se fler författare och förläggare som reflekterar kring vad de skriver och vad de ger ut. För tusan, jag vill själv att det ska vara en större del av mitt eget skrivande!  

För att fortsätta mitt resonemang så handlar det där om att vara relevant för den tänka publiken också om tillgänglighet och hur man presenterar sig. Vilka förlag och böcker lockar? Här kan till exempel omslag, engagemang och kringaktiviteter som är roliga, proffsiga och inbjudande skapa ett större intresse. Ett exempel som i alla fall tilltalade mig och som jag tycker sticker ut är Oscarianska Compagniet – ett samarbete mellan tre förlag som bland annat hade en av de snyggaste montrarna på bokmässan häromåret. Och då pratar jag inte bara om fantastikgränd utan hela mässan.

Min egen spaning här att det är viktigt att inte ängsligt försöka rekommendera sina egna böcker utan istället bygga upp ett intresse genom att prata om annat som intresserar och berör den potentiella läsekretsen – till exempel andra böcker.

På samma science fiction-kongress som min debutbok, Skymningssång, lanserades så var det personer som dök upp vid förlagets bokbord när jag stod där och köpte den för att de tyckte att jag hade gjort en bra insats som moderator i en panel.

När jag höll föredrag på science fiction-bokhandeln om svensk fantastik så var det inte många som köpte alla de utmärkta böckerna jag rekommenderade utan istället ville ha med sig mina böcker. Som jag alltså inte hade pratat om i föredraget.

Så, blev vi då något kloka på vad jag har för tankar om svensk fantastik inför 2020-talet? Kanske. Jag vill att den svenska publiken som faktiskt finns ska ha det lättare att hitta litteraturen och att den ska kännas relevant för dem. Och för att uppnå det så tror jag att författare och förlag ska fundera på sin synlighet och att böckerna måste betyda något för läsarna. Det ska väl egentligen inte vara så svårt?

---------

Vill ni veta mer om Patrik Centerwall kan ni gå in på hans hemsida eller ta en titt på hans filmserie på youtube om svensk fantasy.