JL Fantasy

Svackan och Domaren0

13 juni 2019

I veckans inlägg skriver jag om den skrivsvacka jag gått igenom under våren, vad den berott på och hur jag valt att omprioritera i mitt liv för att hantera de nya insikter som svackan medfört.

Junitankar - Svackan och Domaren

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?


Paretoprincipen - Varför lyckas få med att leva på sitt författande?0

05 juni 2019

Paretoprincipen är en princip som säger att 80 % av dina förtjänster kommer från 20 % av ditt utförande. Därav är den även känd som 80/20-regeln. Effekten gäller såväl arbete, som dina sociala kontakter och dina kreativa åtaganden. Vad betyder detta i praktiken och vad händer när principens exponentiella effekter tar vid?

Paretoprincipen - Varför få lyckas med att leva på sitt författande?

 

Paretoprincipen och den exponentiella kurvan

Häromdagen såg jag en youtubevideo av psykologen Jordan Peterson som pratade om hur paretoprincipen kan kopplas till mål. Han menade att om man använder den på försäljning av böcker kommer man att se följande mönster: Om 10 personer skriver och säljer sina böcker, kommer ungefär 2 av dem att sälja 50 % av alla böcker. Det vill säga 20 % av dem kommer att tjäna 50 % av vinsterna. Men ökar man antalet personer kommer principen att skapa en exponentiell kurva. Denna kurva innebär att ju fler som försöker sälja sina böcker, desto färre kommer att lyckas. Detta låter kanske uppenbart, men vad som kanske inte är uppenbart är just hur stor effekten är. Om 100 personer säljer sina böcker kommer 10 av dem att sälja 50 %. Det vill säga 1/10-del i stället för 2/10-delar. Av 1 000 personer kommer ca 30 av dem sälja 50 %. Om du har 10 000 personer kommer 100 av dem att sälja 50 %. Alltså 1/1000-delar. 

Pareto Distribution

Vill du läsa mer om paretoprincipen kan du gå in på utforskasinnet.se.

Detta gäller inom en rad olika områden. Till exempel skivförsäljning, antal mål gjorda i fotbollsmatcher, i stort sett alla marknader som involverar någon form av kreativitet. Förtjänsterna ökar hela tiden för dem i toppen av kurvan. Åtminstone tills de dör, eller på annat sätt störs, och ger utrymme för nya kreatörer. 

När man talar om försäljning kan man sammanfatta paretoprincipen på följande vis. De som har mer kommer att få mer, medan de som har lite kommer att få mindre. Ett exempel på detta står till och med i bibeln, i Matteusevangeliet: "Den som har ska få i överflöd, men den som inte har ska förlora även det lilla han har." 

   

Ojämlikhet

Världen är full av ojämlikhet. De 85 rikaste människorna på planeten har mer pengar tillsammans än de två miljarder människor som har minst. Detta är ytterligare ett exempel på när paretoprincipen trätt i kraft. Intressant nog gäller detta oavsett vilket ekonomiskt system man observerar. Det ser alltså mer eller mindre likadant ut i länder med kapitalistiska, socialistiska och kommunistiska system. Man kan beskatta rika personer och därigenom jämna ut kurvan en aning, men principen kvarstår likväl. Det är dock svårare att säga åt Sveriges befolkning att sluta köpa Camilla Läckbergs och Lars Keplers böcker för att i stället gå och köpa Josef Lindells böcker. 

Rikaochfattiga

Varför berättar jag det här då? Jo, som jag tolkar detta innebär det att du som vill slå igenom som författare mer eller mindre är körd redan innan du ens har börjat. Chansen att du ska lyckas blir mindre och mindre för varje dag som går eftersom fler och fler personer ger sig in i skrivandet nu för tiden. Marknaden av böcker har exploderat de senaste åren trots att många författare säger att det är hopplöst att slå igenom. Hoppet om det stora kontraktet med någon av drakarna hålls ändå levande eftersom att media, förståeligt nog, väljer att skriva om de författare som lyckas, inte om alla som kämpar utan att någonsin komma i närheten av att kunna leva på sitt skrivande.

   

Vad är lösningen?

Den bästa lösningen på detta dilemma är att ge upp. Lägg din tid på något annat som kan ge dig motsvarande glädje. Du kommer därmed troligtvis också bespara dig en rad besvikelser.

Men om du inte kan ge upp? Om skrivandet alltid finns där bakom, djupt inne i dig och vägrar tystas. Då kan du göra två saker. Antingen sänker du dina ambitioner och njuter av skrivandet för vad det är. Se det som en hobby som tillför glädje till ditt liv. Bli inte hopplös när ditt skrivande inte lever upp till dina förhoppningar och förväntningar. Och bli inte besviken eller avundsjuk när du ser dem som lyckas trots att de inte verkar ha lagt ner lika mycket tid eller energi på skrivandet som du.

Men om inte heller det är ett alternativ? Om du inte "bara" kan nöja dig med att se skrivandet som en hobby? Försök då i stället att följa Petersons råd. Han hävdar att det bästa sättet att förhålla sig till detta är genom att jämföra dig med dem som är på din nivå, eller de som är precis ovanför din nivå. Eller ännu bättre. Genom att använda dig själv som måttstock. Jämför dig med den du var igår. Rör du dig åt rätt håll eller står du stilla? I stället för att lägga energi på andra, tänk på vad du skulle kunna göra annorlunda för att må eller bli bättre. Det fina med detta är att du bestämmer vad "bättre" innebär för dig. Det behöver inte vara antal sålda böcker, det kan vara vad som helst som du värderar.

Det du inte ska göra är att jämföra dig med dem som redan har lyckats. För den du väljer att jämföra dig själv med blir också din domare. Hen kommer att se ned på dig, från sin höga piedestal, inuti ditt huvud.

Vad du än väljer, får de mål du väljer att sätta upp för dig själv inte vara för långt borta. Då finns det en stor sannolikhet att du kommer må dåligt längs vägen och kanske även ge upp. Du kan ha en vision som är långt borta, men bryt ner denna vision till mindre delmål och håll dem så nära dig själv som du kan. Målet ska vara så enkelt att du faktiskt kan klara av det, men samtidigt så svårt att du måste utmana dig själv och fortsätta utvecklas.


Game of Thrones s08e06 - Recension0

25 maj 2019

Det känns konstigt att säga det, men Game of Thrones är över. Åtta år av glädje och chock har nu nått vägs ände.

The Iron Throne

Det sista avsnittet

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Trots allt det negativa man kan säga om säsong åtta och om besluten som skaparna David Benioff och Dan Weiss (D&D) fattat är säsongen oerhört vacker scenografiskt. Även i det sista avsnittet fanns det flera vackra scener. Till exempel den i bilden ovan, när Jon vandrar upp för den trasiga trappan med Targaryenbannern på ena sidan och Drogon på den andra sidan och Dany träder fram dem emellan likt satan själv.

Om jag ska sammanfatta det sista avsnittet handlade de första 30 minuterna om att utveckla Danys tyranniska sida, för att hon sedan skulle kunna avrättas av Jon på ett mera trovärdigt sätt. Det fanns en del fåniga scener, som när Tyrion bara råkade snubbla över sina syskons döda kroppar och när The Dothrakies helt plötsligt respawnat hela sin arme. Men den överhängande stämningen som infann sig när allt hopp lämnat Tyrion var ljuvlig. Jag önskar att vi hade fått se mer av detta än bara genom Tyrions och Jons perspektiv. För min del hade Danys tid på järntronen kunnat få vara en hel säsong i sig självt.

När det var mindre än 40 minuter kvar av avsnittet funderade jag fortfarande hur de skulle hinna få med allt som var kvar. Men efter en scen där Tyrion var tvungen att förklara för Jon just hur ondskefull Dany blivit tog det inte mer än fem minuter innan Dany var död, tronen nersmält och draken borta ur spelet. Fort var det gjort.

Efter det plötsliga mordet hoppade serien några veckor framåt i tiden. En rad frågetecken uppstår kring vad Jon gjorde efteråt men det bemödar sig inte D&D att besvara. Under de sista 30 minuterna fick vi istället ett hopplock av scener ämnade att knyta ihop serien. Det påminde mycket om slutet i Sagan om Ringen när Aragorn krönts och Frodo reser iväg med alverna. Flera av dessa scener kändes lite krystade, andra helt ologiska. Jon måste varit självmordsbenägen och struntat i allt och alla istället för att hävda sin rätt till tronen. Att han är den sanna arvingen, något som byggts upp ända sedan det allra första avsnittet i säsong ett, nämns knappt över huvud taget. Bran väljs istället på rekordtid till kung utan någon bra anledning. Hans nya råd kändes som en klubb för inbördes beundran där i stort sett hela kungadömet glömts bort. Jon fick säga adjö till sina syskon, helt i onödan om du frågar mig, och han fick även klappa Ghost igen, innan han reste norrut med vildlingarna för att få sura i fred. Den bästa scenen för mig var när Brienne skrev ner Jamies gärningar.

Starks

Huvudkaraktärerna

Arya

Var det bara jag som undrade vad som hände med Aryas nya vita häst? Den som uppenbarade sig för henne i slutet av det förra avsnittet? Var de tvungen att avliva den efter alla brännskador?

Arya använde inte sina magiska förmågor en enda gång under sista säsongen. Varför bygga upp detta över två säsonger om de inte hade någon större betydelse för serien? Jag gissar att hennes berättelse kommer att bli väldigt annorlunda i böckerna.

Aryas ark avslutas med att hon väljer att bli en äventyrare. Jag kan förstå att många gillar detta men i min negativa värld räcker det inte att hon en gång, för 17 säsonger sedan, nämnde att hon skulle vilja veta vad som finns väster om Westeros. Gång på gång har hon och de andra Starks pratat om hur viktigt det är att familjen håller ihop men i det här sista avsnittet väljer ändå alla att gå åt var sitt håll utan större protester.

Sansa

Av alla karaktärer i serien är nog Sansa den som behandlats bäst. Hennes karaktärsark från en bortskämd uppväxt till att bli en av landets visaste och mäktigaste kvinnor kändes trovärdigt. Hon genomled en rad fruktansvärda händelser, men lärde sig av det och kom ut stärkt, när många andra skulle ha brutit ihop. 

Jag hade dock svårt för scenen då Sansa valde att göra The North till ett eget kungarike. Som många andra scener kändes det inte tillräckligt uppbyggt och alla de andra hertigarna accepterade det alldeles för enkelt. Åtminstone Greyjoys borde ha protesterat och skapat ett eget kungadöme, särskilt med tanke på att de backade Dany och inte Starks. 

Bran

I förväg spekulerade jag, mest som ett skämt, att de skulle utnämnda Bran till den nya konungen. Jag tänkte att det skulle vara ett av de allra sämsta tänkbara sluten. Dels har han vid upprepade tillfällen sagt att han inte vill eller kunde ta på sig det ansvaret. Dels också för att han är den tråkigaste och mest osympatiska karaktären i hela serien. 

Men jag förstår varför de gjorde det på detta sättet. De ville knyta ihop serien fort och de ville chocka tittarna med ett val som inte kändes allt för uppenbart som till exempel Jon eller Sansa. De förklarade valet med att hans berättelse var speciell i jämförelse med alla andras, på det sättet gav de skenet av att det var ett enkelt val för alla. Om man dock stannar upp och tänker efter lite närmare är hans berättelse inte så speciell. Han föll ut genom ett fönster, blev runtsläpad i sju säsonger och tappade all personlighet. Alla andra vid det där rådet, hade varit ett bättre alternativ än Bran. Att ha en kung som inte kan knyta känslomässiga kontakter känns inte som en bra start för ett nytt kungadöme. Det skulle vara intressant att följa honom i en egen serie, Bran the Rude. Se hur han utnyttjar allas hemligheter, skaffar sig fler och fler fiender och går runt och dissar alla som hjälper honom likt hur han gjorde med Meera Reed i säsong sju. Joffrey skulle ses som en hjälte i jämförelse.

Men värst av allt med hur de knöt ihop Brans karaktär var hur han reagerade på att bli utnämnd till kung.

“I know you don’t want it. I know you don’t care about power. But I ask you now, if we choose you, will you wear the crown? Will you lead the Seven Kingdoms to the best of your abilities from this day until your last day?”

“Why do you think I came all this way?” 

Det första jag tänkte var - Jsså var det här planen hela tiden? Så du har ljugit igenom alla säsonger? Det andra jag tänkte var - Kan du inte bara hålla käften Bran, sluta va så jävla dryg hela tiden. Det här var INTE anledningen till att du reste norr om muren, du bryr dig inte det minsta om vem som sitter på tronen. Detta är åter igen ett karaktärsark som bröts helt och hållet bara för att ge oss tittare en twist som vi inte väntade oss.

Jag hade älskat om vi fått se en scen, precis i slutet, där Bran tar av sig ett par linser eller något och visade att han hade blå ögon likt The White Walkers. Det skulle förklara varför han ville ha tronen OCH varför The Night King dog så enkelt.

Dany

Som jag nämnde förra veckan så gillar jag Danys ark. Människor som tror att de kan skapa utopier själva ofta blir de värsta förbrytarna. Ett tankvärt budskap som jag tycker stämmer väl överens även i vårt samhälle.

Men att plantera ledtrådar här och där som visar att hon inte har den rätta motivation för att bli en bra ledare är inte tillräckligt. Som författare eller producent bör man även visa detta i karaktärens tankar och handlingar och därigenom etablera förändringen. Om de bara drygat ut säsong sju och åtta med några avsnitt till hade vi kunnat få se mer tillbakablickar till Danys förflutna som stärkt denna förvandling. Till exempel hur hon galet skrek att hon ville ha tillbaka sina drakar utanför The House of the Undying. Hur hon brände alla adelsmän i Yunkai. Hur hon lovats, både av alla omkring henne och av profetiorna, att hon ska bestiga järntronen och befria världen från ondska. Vi hade kunnat få se mer av hur Cersei använde civila för att provocera henne. Hur hon lyckades manipulera Dany för att hon var för godhjärtad så att hon tillslut accepterade draken inom sig.

Nu kom istället Danys slut för fort och för enkelt, vilket tog bort all tillstymmelse av känslor jag hade för karaktären. När Jon gråter över hennes döende kropp skrattade jag och tänkte. Oj, det gick fort. Detta kanske är den allra största tragedin med den här säsongen, att scener som hade kunnat vara meningsfulla, istället blir till axelryckningar och skadeglada skratt. Det är talande att avsnittets två mest känslosamma scener istället är när Drogon puttar på Danys kropp och när Jon klappar Ghost.

Jon

Åh dumma Jon. Karaktären som byggts upp till att vara seriens stora hjälte, Azor Ahai, är nu istället ett skämt. Avsnittets allra mest idiotiska scen var den med Jon och Tyrion nere i källaren. D&D måste ha tänkt att de behövde trycka in att Dany är ond i tittarna en sista gång. Utifall någon inte redan hoppat på - DödaDannyTåget. För inte ens efter att Dany bränt ner en hel stad med en miljon invånare accepterar Jon att hon behöver dö. Inte ens efter att han lyssnat på ett tal där hon beskriver att hon ska bränna alla sina fiender till aska. Från Winterfell till Dorn, säger hon utan att blinka. Men han fattar inte. Det krävs istället en scen där Tyrion måste förklara för honom att hon kommer att mörda hela hans familj om hon behöver innan han tillslut gör det som måste göras.

Tyrion

Men snäppet värre än hur Dany och Jon har behandlats är hur Tyrion har behandlats. Han används gång på gång för att föra handlingen framåt istället för att vara en egen karaktär. Han hittar sina syskon döda, bra då har vi knutit ihop den tråden. Han lämnar in sig själv till Dany, bra då kan han få förklara för Jon vad som behöver göras. Han avrättas inte av Greyworm, bra då kan han få hålla ett tal och bestämma vem som ska bli nästa kung. Alla hans scener är bara där för att skynda på handlingen. Jag har aldrig sett en sån här masslakt på karaktärer sedan The Red Wedding.

A song of Ice and Fire 

Avslutande tankar

Sammantaget skulle jag säga att säsongen, och till stor del hela serien, dras av två stora problem som sammanfattar många av de individuella problem som varje avsnitt haft.

Det första är att D&D inte verkade veta vad de skulle göra med seriens magiska aspekter. De röda prästerna, profetiorna, Aryas krafter och särskilt The White Walkers. Alla dessa delar har behandlats ovärdigt.

Troligtvis var det därför de lät Arya döda The Night King, hon behövde få en viktig uppgift att utföra även om den inte hade någonting med hennes karaktärsark att göra.

Faran med att bygga upp en fiende som sägs representera döden självt är att inbitna fantasyfans kommer att tro att detta är den slutgiltiga fienden, för vad kan vara mer slutgiltigt än döden självt. När denna fiende sedan tas hand om i ett enda avsnitt, med hjälp av en liten dolk, sviks fansens förhoppningar. 

Det andra problemet är att särskilt den sista säsongen, men även säsong sex och sju till viss del, är allt för förhastade. D&D ville göra GoT till sju säsonger. Martin å andra sidan tyckte att det fanns material nog för tolv eller tretton säsonger. D&D övertalades tillslut av Martin och HBOs ledning att åtminstone göra den till åtta säsonger. Föreställ er att vi fått 13 säsonger av GoT...

I och med att flera bärande handlingar kortades ner, eller togs bort helt och hållet, föll mycket av det som höll upp serien ihop likt ett korthus. Detta trots att grundidén var god och att scenografin var klockren. För att då kunna hålla ihop serien tvingades huvudkaraktärerna att agera på sätt som inte stämde överens med de ark som byggts upp i de första fem säsongerna. Men det spelar inte någon roll om grundidén är god, eller om du har vackra datoranimerade drakar i varje avsnitt, om inte karaktärerna är älskvärda och trovärdiga.

Trots det bittra slutet i den sista säsongen är jag väldigt glad för det här äventyret. Och vem vet, kanske kan de uppkommande serierna om Sagan om Ringen och Drakens Återkomst axla GoTs mantel.

Tack till alla ni som följt mina recensioner av Game of Thrones under de sista åren. 

Betyg på avsnittet: 2 av 5

Betyg på säsongen: 2 av 5

Betyg på serien: 4 av 5


Game of Thrones s08e05 - Recension0

14 maj 2019

Jag är mer peppad på Game of Thrones än på länge. Inte för att jag hoppas på att serien ska få ett bra slut. Utan för att det är intressant att se på när den gräver sin egen grav. Likt hur en bilolycka kan vara hemsk men ändå spännande att titta på.

Game of Thrones The Bells recension

Likt avsnitt tre tyckte jag att scenografin i avsnittet var väldesignad. Särskilt scenen ovan, när Clegane-bröderna stirrar på varandra i ruinen av Kings Landing med draken flygandes bakom dem. Men även när draken svepte ner och brände skeppen och staden. Till viss del även när byggnaderna kollapsade ner runt omkring Arya och Jon. Helt idiotiskt skrivna men snyggt gjorda. Skådespeleriet var också helt okej. Jag gillade särskilt när Sandor bitterljuvt skrattade åt situationen när han fick döda sin bror om och om igen medan livet höll på att rinna ur honom.

Det var det positiva. Det fanns dock en hel del saker som jag hade problem med. 

  • Tyrion skvallrar på Varys trots att han själv tvivlar och trots att Varys räddat honom flera gånger genom serien. Åter igen ett felaktigt beslut från hans sida. Tyrion har inte fattat ett enda rätt beslut på två säsonger, han är nu en av seriens dummaste personer. Att se ens favoritkaraktär bli så värdelös är bland det mest tragiska med den här säsongen.
  • Tyrion släpper ut Jamie från fångenskap hur enkelt som helst. Ytterligare en scen som tydligt demonstrerar hur de stressat fram den här säsongen.
  • Eurons karaktär är hysteriskt dålig. Så fort han öppnar munnen eller gör minsta lilla gest skrattar jag åt hur dåligt skrivet allt är. Han ramlar i knät på Jamie och börjar skryta om hur han knullat hans syster. Sedan tittar han in i kameran och skryter en sista gång medan han dör "I'm the man who killed Jamie Lannister". 
  • Draken förstör hundratals ballistor utan att ta så mycket som en skråma. I förra avsnittet kunde de inte förstöra en enda.
  • Det Gyllene Kompaniet fick inte strida en sekund. De bygger upp dem till att vara betydelsefulla och coola och sedan får de inte ens lyfta sina svärd. Det finns mycket jag är besviken över med den här säsongen men det var en av de allra största besvikelserna.
  • Cersei står och gråter hela avsnittet och gör INGENTING. Inga tricks, inga dolda planer. Det ondskefulla geniet bara står där och hoppas att allt ska gå hennes väg. 
  • Cerseis och Jamies död. Ingen profetia den här gången heller. Jag gissar att de ville skapa ett slags poetiskt slut till båda karaktärerna men lyckas göra raka motsatsen. Framkrystat och ovärdigt slut på den episka skurk som Cersei varit genom hela serien. Inte lika dåligt som The Night Kings slut, men nära på.
  • Att Arya vänder om helt plötsligt när hon tagit sig hela vägen in till The Red Keep och struntar i sin lista efter några få ord från The Hound var konstigt. Att hon sedan lyckas överleva all förstörelse omkring henne ett dussintal gånger är ännu konstigare. Att hon dessutom sedan rider iväg på en vit häst i slutet av avsnittet. What? Varför? Ska det vara poetiskt eller symboliskt? Väldigt konstigt.

Men värst av allt.

Danys ark från hjälte till skurk kunde ha varit bra. Jag kan se att detta faktiskt är hur böckerna kommer att utspela sig. Att Dany långsamt ska bryta ihop har delvis byggts upp över hela serien. Väldigt Anakin Skywalker-aktigt. Men att i ett enda avsnitt avsnitt gå från att vara arg för att folk inte älskar henne, till att känna sig sviken för att de är rädda för henne, till att tänka "de har rätt, jag ska döda ALLA" är alldeles för ovärdigt. Vi har sett för lite av Danys galna sida för att det här ska hålla ihop. Hon har dödat massor av personer förut men aldrig helt oskyldiga människor. Hon har alltid varit väldigt tydlig med att hon är räddaren av världens alla utsatta människor. The Breaker of Chains. Nu har hon i stället blivit Darth Khaleesi. Hade hon bränt alla soldaterna och Cersei hade jag köpt det, men att bränna hela staden efter att de kapitulerat och även en del av sina egna trupper? Vad som kunde ha varit ett sorgligt slut på en tidigare god karaktär blir nu bara ett stort skämt.

Nu är det ett sista avsnitt kvar. Jag ser fram emot att se hur hon försöker döda Jon och Tyrion i nästa avsnitt. En till rättegång kanske, men denna gång utan ett lyckligt slut? Kommer någon av profetiorna uppfyllas i det sista avsnittet? Kommer Dany vandra fram till järntronen (vore ett mirakel om den inte är täckt av bråte) och se hur aska faller ner runt omkring henne likt visionen hon fick i The House of The Undying? Kommer Jon att bli Azor Ahai i nästa avsnitt när han dödar Dany? Kommer han sticka svärdet genom hennes bröst och få det att fatta eld? Eller är det etablerat nu att D&D helt ignorerar alla profetior?

Det vore åtminstone ett plåster på såren till alla fans där ute som teoretiserat kring profetiorna.

Betyg 1 av 5


Game of Thrones s08e04 - Recension0

10 maj 2019

Game of Thrones fortsätter att gräva sin egen grav. Serien verkar sträva efter att vilja bli ihågkommen som serien med det sämsta slutet någonsin.

The Last of The Starks

Det har gått en vecka sedan Game of Thrones valde att göra sig av med The White Walkers för att i stället fokusera de tre sista avsnitten på konflikten med Cersei och den eskalerande konflikten mellan John och Dany.

Jag var väldigt besviken på avsnitt tre och chockad över att de sumpade många av de handlingstrådar som byggts upp över lång tid. En del personer som jag har pratat med har sagt saker i stil med, "Ja, men serien har varit ganska dålig länge nu så det är inte så överraskande att de gjorde som de gjorde." Så har jag inte känt. Jag har älskat Game of Thrones trots dess brister. Men nu när förra veckans avsnitt verkligen landat hos mig har jag insett att jag gått igenom alla de fyra första sorgestadierna. Chock, ilska, förhandling, depression och är nu på väg in det sista stadiet: acceptans. 

Denna sorgeprocess befästes efter avsnitt fyra. Begravningen i början kändes som en begravning för hela serien. Framför allt för att hoppet om att The Night King ska återvända är bortblåst. Men det var inte den enda bristen.

  • Halva armen överlevde tydligen The Long Night. Nej. Nej. Nej.
  • De klipper bort scenen när Bran förklarar Johns förflutna för sina syskon.
  • De visar en kort scen med Bronn där han "köps" av Tyrion. Ett konstigt slut på hans karaktärsark.
  • Jamie väljer att lämna Brienne och åka tillbaka till Cersei. Hans karaktärsutveckling känns betydelselös.
  • Arya bara drar och lämnar alla utan att säga hej då. Familj verkar inte betyda något för henne.
  • Jon lämnar Ghost utan ett ord eller ens en klapp på huvudet.
  • Scenen då draken blir skjuten hade massor av logiska luckor och väldigt lite efterföljande reflektion. 
  • Missandei ber Dany massmörda alla precis innan hon avrättas. Ovärdigt slut för en karaktär som tidigare varit något av ett moraliskt samvete.
  • Varför dödar inte Cersei alla i slutet med ballistorna? Om de kan döda en flygande drake på flera kilometers håll borde väl de kunna döda några dussintals soldater som står still? 

Det är så många karaktärsark som helt plötsligt vänder tillbaka till ett stadie som de lämnat sedan länge, vilket ger hela säsongen en känsla av tillbakagång snarare än upptakt. Allra värst av dessa är seriens nya skurk, Dany. De har byggt upp för detta genom säsongen och i det fjärde avsnitt blev det tydligt bortom allt tvivel. Trots Tyrions försök har alla personer närmast henne, de som höll henne god, nu lämnat henne. Jorah, Varys, John och till viss del även Greyworm och Missandei. Den enda som är kvar är Tyrion och om jag gissar rätt så kommer även han att byta sida i kommande avsnitt när Dany börjar avrätta alla som stått på Cerseis sida. Även om jag alltid velat ha John på tronen i stället för Dany, tycker jag inte att detta är ett värdigt slut på hennes karaktärsark. Karaktären har utvecklats genom alla säsonger till att bli en stark individ som kan ta ansvar trots att detta ansvar många gånger gått emot det hon innerst inne velat ha: järntronen. Hon har skjutit upp det hon anser vara sitt, för folkets bästa. Men i stället för att hon även i denna sista säsong skulle övervinna sitt begär genom att lämna över makten till Jon eller någon annan, har hon i stället helt uppslukats av det och blivit ond likt sin far. Därför tror jag att hon kommer att dö i sista avsnittet, troligtvis blir det Jon som måste döda henne.

Nästa avsnitt verkar bli ytterligare ett långt stridsavsnitt och i kaoset kommer Jamie, Arya och The Hound smita in i Kings Landing för att reda ut sina karaktärsark. Därefter kommer det sista avsnittet att avsluta kampen om järntronen och ge lite avslutande scener som knyter ihop eventuella trådar som inte fått plats.

Betyg: 1 av 5