Sammanbrottet kom inte för att han hittat fel i texten. Det kom för att han inte sa vad han tyckte om det han hunnit läsa.
"Eftersom han inte sade något så betyder det att han inte gillade den. Jag visste det! Boken är värdelös. Den har ingen handling, karaktärerna är platta. Jag borde bara sluta redigera in i dödagar och bara lägga ner skiten. Skriva någonting annat, någonting nytt. Även om jag redigerar texten i flera år till kommer jag ändå aldrig komma åt alla felen, grundhandlingen är helt enkelt för dålig. Jag kan inte skriva. Jag har aldrig kunnat skriva. Vad fan trodde jag."
I timmar kunde jag inte tänka på något annat än hur jag skämt ut mig inför mina vänner. Att jag kanske fått dem att hoppas att boken skulle vara bra när jag innerst inne redan visste att den är helt värdelös. Allt detta på grund av vad han inte sade.
Vad skulle han ha sagt då? I min hjärna är det första jag vill att mina läsare ska säga efter att de läst texten: "Det här var bättre än jag trodde att det skulle vara." Det skulle enligt mig vara drömkommentaren. För det första betyder det att de tycker att texten är bra. För det andra erkänner de att de inte förväntar sig särskilt mycket av mig, vilket jag inte vill att de ska göra. Min egen självkritik blir därmed uppfylld samtidigt som de gillar vad de läser. Konstigt resonemang?
Hur fortsätter man att hoppas? Hur fortsätter man att skriva trots ens negativa tankar?
Jag har inget bra svar. Än så länge har jag inte kommit på något bra sätt att bara njuta av skrivprocessen. Att inte bry sig så mycket om resultatet utan mer fokusera på att skrivandet i sig självt har ett värde. Det är svårt när jag bryr mig så oerhört mycket om det. Jag försöker bara ignorera mina egna tankar och fortsätta skriva i alla fall.